En man missar sängen han tänkt sova i. Faller ner på stengolvet och slår huvudet i nattduksbordet, så illa att flera kotor i nacken skadas. Golvet han ligger på är kubanskt. Det tar två veckor innan mannen kan flyga hem till Sverige igen berättar mannen i sängen bredvid mig som ligger med benet i en metallställning på påståendet att det måste varit jobbigt att komma hem från fjället efter den kraschen. Alltid finns det någon som har det värre.

Mannen med ställningen såg sin chans och tog den och den tog honom kan man säga. Övriga familjen fick själva ta bilen medans han tog vägen om Länssjukhuset i Falun.

Min egen operation hade gått bra och ett nytt korsband på 9mm var på plats. Men morfinet! Jag var lika borta som en rockstjärna i en rivningslägenhet, något skitigt år på sextiotalet. Långt borta från Albert Hall, brudar och riff som skulle stå sig genom historien.

Ett sjukhus är fyllt av öden och historier. Allt kan sammanfattas av basgången i Seinfeld. Ni vet tv-serien som utspelar sig i New York. Det sägs att all modern humor härstammar från den judiska. Att när man är svårt plågad eller förföljd av dåligheter så gör man bäst i att skratta åt det.

Det sägs att den judiska humorn har sina rötter från Mosesböckerna, i det gamla testamentet. Att Larry David tog det genom Seinfeld till Simma lungt Larry för att sedan ha huvudrollen i Woody Allens Whatever Works. Rötterna går säkert längre tillbaks än så men det var några av milstolparna vi kunde Wikipedia oss fram till medans vi drack te och samtalade medans lysröretns vibrerande ljus vittnade om att var i ett hus där några födds och någon dör.

Men Nu har ja hoppat ut från tegelväggarna och befinner mig i Bosgård och måsarna kracksar kring sorkhögarna och ja ska gotta in mig i den judiska humorn. Whatever works!

Det var kylslaget imorse, en dimma låg tät över byn. Rök välde fram runt knutarna, man såg knappt vägen där nere inifrån köket. Dessa naturfenomen tänkte ja för mig själv när jag stod och väntade på kaffebryggaren. En blåmes kämpade med resterna av en talgboll. Det är slut med utfodring för den här gången. Två behållare ekar redan tomma, nu finns det tillräckligt med insekter i naturen. Flugorna har börjar dyka upp inomhus och igår åkte en nässelfjäril snålskjuts i vårens hittils varmaste vindar. Och vilka vindar sen, misstänksamt, som om någon stod en bit bort med en hårfön. Det var väl resterna man såg härutanför.

Våran hund hade en kompis hemma så två hundar fick hänga med ut i dimman. Så fuktigt att uttrycket gå i sjön fick en ny lite gladare innebörd. Läste en dikt till kaffet, den handlade om Karin Boye. Hon var fyrtio år och efterlystes, hon var i själva verket död, samtidigt som tyska trupper nåde Grekiska Thermopyle. Det var April 1941. En jävla motbacke och Karin Boye tog sitt liv utanför Alingsås. Kroppen fylld med sömnmedel. Hon hade talangen, förmågan, viljan, lusten, uthålligheten men alla backar går helt enkelt inte att besegra. Vi väljer inte själva men vi strävar, mot toppen, alla strävar och drömmer. Till slut så kanske man når toppen och utsikten med dess kvalité som man eftersträvat.

Hjalmar Gullberg fick nog, dränkte sig, det var så man gjorde, stora män gjorde så, man gick i sjön helt enkelt, Vilhelm Moberg också, men inte för att han inte längre skrev bra utan för att han inte kunde skriva så bra som han själv ville. Det finns en skillnad där. Ingen har valt backarna, dom bara är där.

Att vandra i dimma må vara bättre än att gå i sjön men farligt farligt. Man får söka och vänta. Tålamod min vän. Det brukar ofta vara dimmigt i svackor och klarare ju högre upp man kommer. Det är ofta inte för att komma fram som man ger sig ut på havet utan för att man inte klarar av att stanna där man är.  Det måste vara bättre att leta efter en ny stig än att fylla morgonrockens fickor med sten och hoppa ut på ett djupt ställe.

Vi letade oss upp på höjderna hundarna och ja, där sikten var klarare. Hundarna sprang konsekvent åt olika håll, kors och tvärs, jag kände mig mer som en marionettdocka än en härförare men det är alltid trassligt i början, det vet ju alla. Dock smått outhärdligt, men det ska tragglas. Det är liksom också ett naturfenomen.

Arvid Öhrn är ett kaxholmskt naturfenomen. Bob Dylan sjunger i en av sina sånger, snabbt översatt att han skiter i hur snårig stigen är, visa bara var den börjar. Året var 1999 när Andreas Rangert drack saft efter 29.05, då var han på slutet av stigen, påväg att ta av till en annan. Arvid var grym igår när han höll blicken uppe i 29.35. I Rangersk tideräkning är året bara 1991.  Alla kämpade väl igår, det var tufft över den kalla asfalten, det är ont om plats i årets första riktiga lung-boogie, men det var en man i fältet som var Fred Astaire. När dom andra trängdes på golvet dansade han på väggarna, han visade att det är möjligt. Det är bara att fortsätta klättra Arvid, stigen är rakt framför dig.

Jag tog sats mot berget, försökte hålla jämna steg med hundarna så att dom inte skulle vara allt för mycket draghundar, anslöt till tonerna av det den finaste musiken som finns, hjärtslag, livets melodi. Jag var på vistakullebergets topp. Det är inte mount Everest men det är mitt berg, jag har varit självutnämnd kung här sedan min naturruta på högstadiet. Utsikten var makalös, det var vit, vit, vit, jag såg bankeryd men stan och fyran låg insluten i det vita och solen lyste och vätan gnistrade på marken. Utan toppar skulle backar vara outhärdliga.

Människan och hennes jakt efter vita vyer. Kan inte annat än att älska det. Toppar. Låt oss klättra mot toppen. Det är ändå inte mycket vi bestämmer själva som Ernst Billgren sa men låt oss försöka. Låt oss älska backar, och låt oss klättra för allt vad vi är värda. Kommer vi inte upp så vilar vi på en sten vid kanten och försöker igen men vi går inte i sjön. Ingen utsikt är värd ett par vattenfyllda lungor. Det känns som 2017 kan börja. Backe för backe.

Höredarundan 2017.

Vid veckans mitt är dåtidens veckoslut blott minnen.
Framför oss väntar en ocean av möjligheter.
Det som ligger bakom oss spelar ingen roll längre.
Framför oss finns en uppsjö roller att spela.
Men att dröja kvar om än en liten bråkig sekund kan ge sådan kraft att framtidens roller växer och mognar.

Alla måste vid det här laget förstått vilken fantastisk helg vi upplevt.
Alla gjorde något i denna fantastighet.
Det var liv & rörelse, damm och alkoholfritt.
Bra kemi, bra prestationer.

Om man tänker tillbaks på färden, i bilen, strax innan ön så tänker ja på den romerska satirikern Juvenalis, han som myntade uttrycket ”en sund själ i en sund kropp”.
Hur längesedan är det?, ungefär 1900 år sedan.
På den tiden var man såklart förlåtligt korkad.
Människan blir som sagt smartare och smartare för varje generation som går.
Det ser man på densiteten i hjärnan.

Vi hittade aldrig någon själ i tallsportskörteln, där Decartes sa att den skulle finnas.
Trotts att vi karvat och letat i uppsprätta lik så kammar vi fortfarande noll.
Sedan fanns det ett tag när vi trodde att själen var ett spöke, iallafall osynlig och ljudlös av sig men inte viktlös av sig.
Det ledde till att döende människors kroppar slängdes upp på stora industrivågar där de fick ligga och dö under observation.
21 gram sägs det att en människa tappar vid dödsögonblicket, när själen lämnar jordelivet, kroppen och trippar ner till Hades eller vad som nu väntar.
21 gram är en väldigt bra film men det är också snittet på utandningsluften som finns kvar i lungorna när man dör.

Tittar vi lite längre tillbaka så hittar vi ett annat ord för själen och det är ordet psyche, och det har sina rötter från antikens Grekland och ska betyda något i stil med andning eller andedräkt.
Eller jag är osäker om det betyder det men det ska ha sina rötter ifrån just andningen eller möjligtvis andedräkten.
Jag tänkte koppla över till löpningen här men krafterna tog slut.
Det finns lite andlig verksamhet över det där med att springa ändå även om själen inte finns.

Vad jag menar är att det kanske inte är så sunt att dessa fyra kroppar som färdades intill de ståtliga husen längst med det skimrande vattnet alla hade ont, någonstans, alla på sina ställen och på sitt sätt men aldrig någonsin har någon endaste människa levt, och då menar jag inte verkligen levt utan jag tänker enbart puls, utan att känna smärtan.
Det gör ont att leva, punkt slut.
Det finns självförvållad smärta men den var aldrig meningen ifrån första början utan en konsekvens av meningen med själva livet.

Peter Nilsson stekar ägg, massvis.
Krymplingen stretchar ländrygg.
Arvid Öhrn inser att han glömt köpa turkisk peppar, lånar morsans bil och sveper iväg, växlar tvåan till fyran.
Mest av allt för att lyssna Bon Iver på bilstereon.
Ett USB rätt in.
Stämningsmakaren Justin Vernon.
Trummor och slagverk på sitt elementära sätt.
Hur blåsinstrumenten verkligen kan fördjupa en ljudbild trotts att det ligger så tydligt ovanpå.
Sånt som får en att ta omväg.

Stockholm imorgon, man kan verkligen älska Stockholm.
Älgjakt och jag åker.
Alltid vara på väg.

Bon Iver är en anglisering från franskans ”Bon hiver” som betyder en bra vinter.
Jag tror verkligen på en bra vinter.
Allt börjar mer och mer bli inställsamt mot samarbete.
En skog inbäddad i snö, helt tyst.

Oskar plockar drickaflaskor, packar sin nya träningsväska, fingrar på vaderna, blickar ut över stadens lampor.
Ska det vara så svårt.
120 minuter är så oerhört tydligt.

Det blir en resa, han vet vad som ska göras.
Vi finns där främst för våran egen skull men också för honoms.
Han har aldrig tvekat att hjälpa en människa om han kunnat.
Han är både tävlingsmänniska och medmänniska.
En hyvens människa.

Vad vi kan ge är små doser energi när det som mest behövs.
När det inre skriker, maller frenetiskt, ber om att stanna, när varningsklockorna klämtar stör vi driften om hushållning med ivriga rop och vätskeersättning för att begäret att segra ska få blomma.
1.56,54.
Det är möjligt.

1,56,54 är Bernt Mattsson.
Den svepande vindens fadersgestalt.
De prasslande trädkronornas okrönte konung.
Ett år var han till och med förre legenden vid ett flertal tillfällen.

Löparlegenden erkänner att tiden är svår att slå.
Han själv har varit några sekunder ifrån.
Men han minns gärna Lidingö på åttiotalet.
Världens bästa längdlandslag stod på startlinjen.
Alla trackade Sven Åke Lundbäck, ” Med dina lungor så borde du kunna springa varvet som en skenande häst”.
”Men grabbar, jag har ju lagt av” sa Sven Åke och ställde sig sist i startledet.
Löparlegenden såg han aldrig, ödmjukt kan man säga att han säkert var före hela tiden.
Efter någon kilometer stod spurtkanonen, 3mils världsmästaren Oljan Eriksson och tog av sig nr lappen.
Ni vet han som trillade två gånger på samma stafett och Gunde var sedvanligt otrevlig och sa att engång må hända men två gånger är oförlåtligt, kallade bronsmedaljen för snusbrun, som om han trillat med flit.

Vid milen passerade Wassberg lika smidigt som en räv passerar ett dike.
Likt vinden passerade han sakta men säkert en stor del av startfälten senare.
Lätt, mjukt, knappt hörbart.
Till synes enkelt.
Som om det svåra med Lidingö inte skulle vara självmordsfärden sista milen utan tritessen under första.

Avfärd 05:30 ifrån Nilsson, vi lär kolla in robbans nya hus strax innan.
Plockar upp Daniel ”Dolla” Nilsson strax före ön.
En löpare runt 1.55 men med ryggproblem och småbarn så kanske dom kan hjälpa varandra genom tritessen första milen.
Sista milen är ändå alla var och en för sig.

Lidingöloppet live 2016 här på Holaveden.