Startade dagen med den korta promenaden från föräldrahemmet ner till Vistavallen. Den tuffaste backen sägs det vara enligt dom som trampat sig runt Vättern. Landsjön låg spegelblank och för första gången under April värmde solen åtminstone till den grad att man kunde kalla det vår. Jag stannade till vid vägen som svänger upp till huset där min andra hälft är uppväxt, där ser man sjön hela vägen från Säby gård till Nabba udde. Går det verkligen ta sig runt sjön på 40 minuter tänkte jag för mig själv. En tid som ingen klarat av på närmare 24 år. Jag har funderat under mina träningspass vad som krävs och runt 33 minuter första milen behöver man göra för att det ska vara möjligt har jag kommit fram till. Nära personbästat från Eksjö stadslopp förra året alltså, och det är inga snälla backar första halvan kan väl alla som sprungit runt sjön enas om. En vacker dag ska jag under drömgränsen. Mitt korta dagdrömmeri avbröts när det plötsligt slår mig att jag glömt klockan hemma på laddning, så det var bara att vandra uppför backen igen för att hämta den. En backe jag tagit mig uppför oräkneliga gånger, det känns som man kan varenda gruskorn som ligger längs med vägen.  Kan den moderna löparen springa utan sin GPS-klocka? Robban lyckades tydligen men klassas han verkligen som en modern löpare är frågan man får ställa sig.

Traditionsenligt drog vinden in lagom till start. Vimplarnas potensproblem var som bortblåsta och den lättnaden jag känt över att slippa motvinden fick bytas ut till lite skräckblandad förtjusning. Det är något vackert i att få kämpa på i motvind sista biten in till mål. Man får i alla fall försöka lura sig på något sätt. Det ska inte vara bekvämt. Men det visade sig att 30e april 2017 kommer för alltid minnas som en vacker dag, en dag då Arvid Örn sprang runt Landsjön under 40 minuter för första gången.

Ut på landsvägen efter vistavallen satte jag fart. Motvinden var påtaglig men inget man lägger energi på, bara fokus på klockan för att hålla farten redan i början av loppet. Visste att Weichbrodt skulle vara med där framme men han väntade med komma upp till mig  fram till strax innan backpriset som är vid 3km. Det kändes att han höjde farten inför linjen så jag backade och tog rygg i stället. En fruktlåda klarar jag mig utan, dagens målsättning var att korsa mållinjen så snabbt som möjligt inte vinna backpris. Vi snackade lite och han frågade  om 40 minuter är en bra tid runt sjön. Jag sa att det var en riktigt bra tid, faktiskt den bästa sen -93. Därefter växeldrog vi på den platta norra sidan och med 1,5km kvar höjde Weichbrodt farten sakta men säkert, en perfekt rygg att ligga bakom om man vill göra en bra tid. Hög fart genom hela loppet, inte någon ryckig löpning för att få till ett avgörande. Jag lyfter på hatten och tackar Jonatan Weichbrodt för hjälpen. Jag lyckades dessutom slå mitt personbästa från förra årets Eksjö stadlopp på 10km när jag passerade fågelklubben på 32:40. Det blir spännande att se vad man kan göra på milen senare i vår.

Mellantider;

1. 3:18
2. 3:19
3. 3:22
4. 3:07
5. 3:30
6. 3:05
7. 3:09
8. 3:17
9. 3:19
10. 3:14
11. 3:13
12. 3:13
13. 300m/40s

Fint att se Jonatan klappa in mig i mål på 39:45. Lycka till på Stockholm maraton, jag kanske åker upp och klappar in dig i mål på 2:29! 🙂 

Jag ska tala i helgen på en festlig tillställning med temat bröllop, en kusin ska giftas bort eller hur man nu vill se på det. Vi får ju också en ny släkting på köpet. Det blir 2a bröllopet på två veckor, sen är det bara två bröllop kvar att beta av i sommar. Något tal har jag inte lyckats knåpa ihop ännu men jag hoppas man får feeling och kan skjuta fram ett från höften. Jag tar uppgiften på största allvar, därför gick jag igår på poesikväll på Spira i förhoppning att bli inspirerad. I fyra timmar satt jag och blev oinspirerad. Den ena deltagaren efter den andre läste texter dom skrivit och det var av blandad kvalité minst sagt. Barbro 75+ fick kvällens största applåd när hon läste en text om när det var skateboardtävling i Smålandsstenar och hon blev lite besviken för ingen frågade om hon ville vara med. En fem plus-anekdot som landade helt perfekt  i ett rum fyllt av överladdade tonåringar. Många valde att köra antingen rakt av på rim, eller att försöka säga så många svåra ord som möjligt så snabbt man bara kunde. Jag tror ingen av dessa metoder passar till ett bröllopstal, åtminstone inte om det ska kännas genuint och avslappnat, men vi får se hur det blir. Brölloppstal och poesi är ju inte heller direkt samma sak.  Kvällens höjdpunkt dök upp i pausen då jag köpte en biskvi. Kakbottnen var sådär perfekt seg och mjuk men samtidigt lite krispig. Krämen var seg och ganska tjock och toppningen med choklad smakade som choklad ska smaka. 29 spänn kostade kalaset, antagligen en köpekaka inköpt via någon stor grossist för 5kr/styck men i stunden var det bland det bästa jag ätit.

Hungern är bästa kryddan säger dom. Jag skulle vilja säga att träning är bästa kryddan. Är man inte alltid hungrig efter träning? Jag skulle kunna äta nästan precis vad som helst efter de värsta långpassen. Ofta får jag cravings och kan inte tänka på något annat än det jag är sugen på resten av passet. Kanske var det intervallpasset tidigare under dan som gjorde att biskvin var sådär perfekt. 5 x 1000m + 400m sprang jag runt en småkuperad intervallslinga jag har här i stan.  Tusingen ska gå riktigt fort, sen vilar man en halv minut för att man inte ska få möjlighet att återhämta sig riktigt ordentligt och därefter springer man 400 meter i hög fart vilket resulterar i en riktigt mjölksyrafest sista biten. Blanda långa och korta intervaller är nog en bra grej tror jag, det ska jag nog fortsätta med. Vilket är ditt bästa/tuffaste intervallpass?

Palle bad mig skriva något som fick honom att le, kanske kommer det här. Igår lyssnade jag på en podcast där en man berättade om hans son som hade ramlat i skidbacken och slagit sig under deras vecka i alperna för några år sedan. För att göra en lång historia kort så återberättade han nästan exakt det som jag fick vara med om med Palle i Val De fassa dagen efter Marcialonga. Efter lite diskussion kom personen i fråga ändå fram till att olyckan ändå förde något gott med sig. Han och hans son fick åka ambulans, snacka med Italienare som inte kunde engelska, röntgen, kryckor, bam bam ni kan historien. Flera år senare sitter dom fortfarande och pratar om just denna resan, en resa dom gjort varje år sedan barnen blivit stora nog att åka skidor på egna ben. Men det var bara resan med olyckan som etsat sig fast på näthinnan, och minnena därifrån är kristallklara jämfört med tidigare skidresor. Han tyckte till och med att fader/son-relationen stärktes under resan och framförallt tiden efter med rehabilitering och allt vad det innebär. Förhoppningsvis blir det något liknande för dig Palle.  Visst att det suger att köra sönder ett knä, men kanske skrattar vi åt detta om några år när vi tänker på timmarna på den Italienska mottagningen där dom gav dig ett par kryckor för 5000 spänn. Eller när vi fick bära in dig till grapperiet och du fick ta hissen ner för två små trappsteg, allt för att få provsmaka lite äcklig grappa. För att inte tala om tiden efter, alla böcker, alla Woody Allen-filmer, soppluncher  på rudenstams. En tid att minnas när väl livet snurrar på som vanligt och de dagliga minnena inte direkt blir kristallklara.

5+ resa.

10 dagar kvar till Landsjön runt. Alla till vallen. 

Idag skänker jag en extra tanke till dom som valt att skida mellan Parkijaur och Jokkmokk. 22 mil i tävlingsfart. Jag är inte avundsjuk. Det låter rent ut sagt galet och jag förstår inte hur någon människa skulle vilja göra det där frivilligt. Men tydligen finns det folk till allt. Jag sätter en slant på att Bob Impola blir bäste svensk men jag tror att en norrman är först över mållinjen även på detta loppet. Kanske Nygaard, kanske Hoelgaard. Men jag hejar alltid lite extra på lager 157.

Vill passa på att önska er alla en glad påsk. Ät godis, drick must. Man lever bara en gång och att försöka upprätthålla en diet över påsk är ungefär som att åka Nordenskiöldsloppet, det vill säga en ordentlig utmaning.

Hörs hej