Sista veckan som 26-åring. Åren går. När jag var övertygad om att jag skulle bli fotbollsproffs för tio år sedan hörde jag på nåt fotbollsläger att man når peaken på sin karriär vid 28 års ålder. Vet ej om det är vetenskapligt bevisat. Björn Borg la racketen på hyllan när han var 26. Så han fick alltså aldrig veta i så fall hur det känns att vara som bäst. Fast han fick känna på hur det är att vara bäst. Det kanske räcker där.
Men kanske har man här den perfekta blandningen av erfarenhet, muskelstyrka och uthållighet vid 28 års ålder. Eller finns det ens en formel? Johan Olsson vann sina första individuella guld som 33-åring under 2013 på SM och VM. Det är med andra ord farligt dra generella slutsatser. Evy Palm var 41 när hon debuterade i landslaget. Thomas Brolin slutade när han var 28. Kanske ska man passa sig för allt det där som sägs om 10 000 timmar osv. Det är både yttre och inre omständigheter och förutsättningar som spelar roll. Tror jag.
Svammel, svammel, svammel. Det här skulle ju handla om nåt helt annat. Vad vet jag inte. Ingen vet heller vem den rullskidsåkande tjejen är. Börjar tvivla på att hon finns.
Förra veckan tog jag tag i livet igen. I tisdags smsade jag min svåger och frågade om han ville vara med på lite 4-minutersintervaller på hjulen runt Rocksjön. Han var på och när han krossade mig på den sista femte intervallen vet jag att han skrattade inombords. Kändes hopplöst. Hur har han tränat egentligen? I smyg förmodligen. Nu har jag övertygat honom att köpa likadana rullskidor som jag så vi kan eliminera alla tvivel på vem som krossar vem i framtiden.
I torsdags var jag fortfarande tydligt märkt av tisdagens prövning. Men ett besök i föräldrahemmet betyder numera alltid att man har med sig träningskläder i och med SkiErgens intåg i gemenskapen. Mamma är aldrig sen på att vara farmor och därför fick jag en halvtimmes ensamtid i garaget. Till ljudet av Radiosporten ställde jag in 5000 meter och började dra. Tänkte hålla lagom fart utan att försöka persa. Skönt ändå. Faktiskt första gången jag inte dragit den distansen utan att ha plockat ut det sista. Men allt annat än sub 20 är uteslutet givetvis så visst gjorde inget sig av sig självt. Målet är att gå sub 19 vid Holavedsmästerskapet. När det nu blir?
I fredags började svågern härja igen. Han ville testa de nya rullskidorna och eftersom jag hade en lucka vid 7-hugget i lördags blev det tidig uppstigning utan att väcka mina sängkamrater. (Jodå, jag har flera. En av dem är fullvuxen, den andre är väl 70 centimeter lång ungefär. Det är för övrigt helt sanslöst hur en så liten människa kan ta så mycket plats.) Sagt och gjort. Vid 7.10 ställde vi ut vid Samset. Blött och en irriterande råkall vind som flinade oss rätt i ansiktet. Halvtaskigt stavfäste och dessutom hann jag inte få i mig det svarta guldet innan avfärd så det blev en fråga om karaktär. 15 km räckte gott och väl om jag säger så. Skönt nog verkade nu ordningen vara återställd när jag testade att trycka till lite. Jag blev i vilket fall inte ifrånåkt.
Tre pass med målbilden att vara på gång första söndagen i mars. Det lär rapporteras om fler sådana de närmaste månaderna.
Veckans tips är för övrigt att lyssna på
Olyckan på P1. En dokumentär som får en att påminnas om livets skörhet och om att aldrig ta varandra för givet. Livet kan förändras fortare än man anar.
Ha nu en grymt bra vecka alla läsare. Den blir vad vi gör det till.
Senaste kommentarer