Författare: Adam (sida 6 av 194)

Första april hela året.

 
Någon på FIS har gjort bort sig.
Någon har varit uttråkad.
Någon ville ha lite roligt.
Någon postade ut via sociala medier att man ska reglera skidåkares stavlängd till 83% av kroppslängden.
Teorin kring detta tros vara att man vill jävlas med de starka och gynna de svaga, alltså ungefär som socialism i teorin.
Men precis som Robin Hood så tordes reglern inte vara annat än just en saga.
 
Det är så med människor att alla är väldigt lika men ändå lite olika.
Den stora skillnaden människor emellan är den kultur människorna haft omkring sig under sin levnad, men det finns även små skillnader rent fysiologiskt.
När en gen kopierar sig så sker små mutationer, det brukar kallas saker som utveckling eller evolution lite beroende hur man väljer att prata om saken.
Det finns inga regler som passar alla men en bra regel är en som passar så många som möjligt.
När man införde blodvärdsgränser så visade det sig att gränsvärdet inte passade alla utan att man fick dela ut dispanser till de åkare som naturligt hade ett högre värde än det värde som FIS skålade sig fram till. 
Ska man söka dispans för att åka Marcialonga 2017 med 85% långa stavar?
 
Sammanträffande är ofta roliga.
Den store bloggaren Erik W har undersökt det här med stavlängd under sommaren, sommaren som är skidåkningens förberedelse tid,alltså en perfekt tidpunkt att prova nytt.
Han kommer fram till att 87% av kroppslängd är bra för honom.
Någon timme senare lanserar troligtvis en uttråkad hen med tillgång till FIS facebook konto ”Nyheten” att FIS beslutat att det är 83% av kroppslängden som gäller.
Man spelar här på den upprördhet som maktmissbruk för med sig.
 
Anledningen till att detta inte stämmer är att man släpper inte en sådan ”nyhet” via facebook en fredag
i slutet av september när säsongen börjar i mitten av November.
 
Om man nu är så inkompetenta på FIS så skulle man aldrig visa det på ett så tydligt sätt.
Vi får komma ihåg att FIS mättar många munnar.
Ingen vill förlora sin förvärvsinkomst.
Stiftar man dumma regler för många gånger är man snart ute ur leken.
 
Nu kanske många tror att det bara skulle gälla världscupen men FIS diar även % på startavgiften till tävlingar som Marcialonga, Vasaloppet och Birken.
Dessa lopp skulle aldrig acceptera att man införde en sådan här ogenomtänkt regel.
 
Ingen gillar kontrollanter och väldigt få förutom sadister vill vara kontrollanter.
Ska nu någon stackare gå med en stav med två stycken skjutmått framför åkare i startfållan, en för kroppslängd och en för stavens längd för att se % uträkningen digitalt på staven.
Du, jag får fram att dina stavar är 86% av din kroppslängd. Du måste byta.
-I helvete heller, de kostar tvåtusen spänn, jag vet att så fort jag kappat av dom kommer ni ändra er och jag stämma er.
Det hela tar 2år och tvåhundratusen skattepengar.
Skulle aldrig fungera i praktiken.
 
Skulle någon entreprenör börja sälja väldigt höga skidmössor.
Kontrollanten, du får ta av dig mössan.
-I helvete heller, det är en av vinterns tio dagar med minusgrader.
 
Alla som åkt långlopp lite längre ner som motionärer vet hur frustrerande det är med fyrtioplusare som skriker hej vilt om enbart lite av skidan skulle råka glida ut i sidled.
Ska de nu också skrika ”Han har långa stavar också den jäveln” innan han släpper av åldersskäl.
 
Det finns ingen sanning i varken reglern eller detta blogginlägget.
Se det som bot mot ledan.
Man kan bara gissa att någon kommer bli omplacerad till anmälningsadministrationen för speedskiing framöver.
Säg den som inte försökt sig på ett skämt som blivit fel.
 
Glöm inte att det är vi som bestämmer reglerna.
 

Höstmys

Äntligen är hösten här med lera regn och blåst. ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” som den som vill sprida lite agg säger till den jobbat ute i regn och snålblåst en hel dag. Men hösten är inte så dålig när det kommer till löpning och speciellt terränglöpning. ”Trail” som de som vill låta lite fräcka kallar det. Terränglöpning i lera, duggregn eller morgonfrosten som sitter på lövens höstfärger har något vackert i sig.
Efter Lidingöloppet har jag egentligen inga fler mål för säsongen. Nu tänkte jag bara ägna mig åt ren och skär löparglädje. För mig är det terränglöpning.
Idag finns hela Holaveden på plats i Rudu för Äppelloppet och banan passerar huset där vi en kväll startade Holaveden. Historisk mark med andra ord. För att inte tala om att löparlegendens hus passeras utmed banan också. 1.10 på halvmaran en gång i tiden vittnar om äpplets vikt i en bra kosthållning.
Nästa helg väntar det snart legendariska ÖIS-loppet som jag trodde att jag skulle missa även i år pga ett dop. Men tävlingsledare Nilsson lovade att ställa upp med en dopcermoni vid dammen på ÖIS-gården så i år blir det start. Tyvärr flyttades då dopet till söndagen så dopcermonin uteblir men ÖIS-loppet är ändå en höjdpunkt bland höstens terränglopp.
Sista loppet blir nog Jätten Bule i Österbymo i början på November. Förra året drag jag och trummpojken dit och fick mersmak av den fina banan och historiska loppet.

Den blåvita tröjan del 2

Det här är andra delen i serien om min tid som fotbollsspelare ÖIS. En tid som inte liknar någon annan.

2006 förändrades vår fotbollsförening radikalt. En förändring som sitter i än idag i viss mån. Tidigare Husqvarna FF-tränaren Ove Mårtensson värvades till klubben och präntade in ett helt nytt tänk vad det gäller att försvara sig på en fotbollsplan. Framåt hade vi nog med kompetens och fantasi för att offensiven skulle lösa sig. Men att få elva man att försvara och freda sitt eget mål är svårare än det låter. Men Ove ställde upp oss, oavsett om det var tjugo minusgrader i januari nere på Zinkens konstgräs i Huskvarna. Därefter flyttade han oss som schackpjäser och instruerade exakt hur alla skulle flytta sig beroende på var bollen och motståndarna befann sig på plan.

Vi spelade 4-4-2. Tydliga linjer med tydligt zonförsvar. Ett tänk som sedan följt mig. Jag var väl ganska formbar i den här åldern och tog till mig varenda stavelse. Och jag håller med i mycket än idag när det kommer till fotboll. Kalla det primitivt men att spela ”underhållande” och ”rolig” fotboll får aldrig bli det primära. Det handlar om att vinna matcher och det gör man genom att först och främst ha en bra organisation. Ordning och reda är a och o. Och att vinna är kul.

”Jag ska kunna väcka er mitt i natten och ni ska veta exakt vad ni ska göra när vi tappar bollen”sa Ove vid ett flertal tillfällen. Och det var nog ingen som inte visste just det när serien drog igång i slutet av april. Nu var konkurrensen större än någonsin och jag fick inte plats i laget till premiären.

Det var ett gäng vinnarskallar och trogna vänner i den allra bästa åldern och med den allra bästa mixen av spelare där och då. Spelare som Magnus Edgren, Emil Nöjd, Conny Båge, Marcus Karlsson, Tobias Thure, Mårten Arvidsson, Torbjörn Strand, bröderna Hultberg, Torbjörn Sandberg och Richard Johansson för att bara nämna några utgjorde den perfekta stommen till ett vägvinnande lag. Lagom mycket finess, lagom mycket tjurighet och en stor portion hjärta. ”Vi” vann serien med flera omgångar kvar. Endast en förlust på hela säsongen. Jag skriver vi i citationstecken eftersom jag inte var med i truppen under hela säsongen. Men jag var med på bänken i den avgörande matchen uppe på Egnahem den 9 september 2006. Det var en sanslös upplevelse det också. ÖIS vinnare av division 4. Jordskredsseger var en underdrift. Med 4 omgångar kvar var segern klar. Och det blev fest. Christoffer Svensson, Ke för allmänheten, fixade skjuts från Ölmstad på kvällen. Sen följde en kväll som sent ska glömmas.

Kvällen inleddes på Sir Simon där hela laget samlats för att fira. Vi åt och drack. Sen drack vi bara. Jag gick och beställde Red Bull Vodka och betalade med studiebidraget. Det blev mer och mer livat. Ett coverband spelade Ebba Grön, vi gick ut och sjöng på balkongen och turen gick vidare till Twin City. I dörren fick en av de äldre intyga att jag var hans son vilket inte riktigt stämde. Jag vet i alla fall att min far inte var med den här kvällen. Innan kvällen var slut hade jag besökt Jönköpings då enda existerande strippklubb. Det är faktiskt första och sista gången jag besökt ett sådant ställe. Sen spydde jag i en buske vid Cigarren och missade bussen. Fick ringa min gode vän som kom i sin fars Volvo och hämtade mig. Det blev ett pit-stop till mitt på motorvägen innan vi nådde slutdestinationen. På den tiden vaknade jag upp dagen efter och kunde nästan morgonjogga 10 km. Nästan. Istället blev det söndagsmiddag i Tenhult. Och jag reflekterade över vad som hade hänt den där 9 september.

Alkohol, strippklubb och fotboll. Hur väl rimmar det med idrottens värderingar egentligen? Inte alls förstås. Men det hände och det händer hela tiden. Idrotten är en inkörsport för alkoholkonsumtion i viss mån. Och det är som det är med det.

De sista matcherna startade jag och såg det som en förberedelse på att ta nästa steg året efter. Men mest av allt lärde jag mig av de äldre. Richard Engdahl, tidigare i Tord, som kom till klubben under den här säsongen var en sådan. ”Fotboll är så jävla enkelt” sa han. Och det var enkelt att spela med Engdahl. Alltid steget före – i tanken. Och är man steget före i tanken är man steget före överallt. Han var inte så snabb, inte så stark, men smartast av alla. Släppte boll och rörde sig. Enkelt.

För ett par veckor sedan slog han sig plötsligt ner vid mitt bord på en lunchrestaurang i Jönköping. Vi snackade bland annat om 2006 och om den andan som fanns i klubben då. En anda som sedan levt kvar och utvecklats. Men resan tillbaka till toppen av division 4 skulle bli lång. Två år efter seriesegern i division 4 var vi tillbaka i division 5. Med ett ungt oerfaret lag med ett stort ansvar att axla. En ny resa inleddes med ett nytt lag.

Satte pepparn i halsen

En nästintill perfekt helg på Lidingö avslutades med att Peter Nilsson totalsågade Orup på vägen hem i höjd med nyköpingsbron. Vad säger karln där framme tänkte jag när jag satt och åt turkisk peppar i baksätet i hopp om att det skulle återställa mina ben. Han kan väl inte mena allvar? Jag som annars brukar ha svar på tal ganska direkt blev helt ställd. Fick tunghäfta. Satte pepparn i halsen. ”Det finns väl inget som bra med honom” fortsatte Peter, och betonade verkligen ordet inget. Han utnyttjade maktpositionen han hade i och med att det var hans bil vi åkte med, så jag höll mig tyst. Man vill ju inte gnälla liksom. Fortsatte att prata med Johannes Eklöf som åkte med oss hem. Det var ju typiskt att Johannes skulle få se mig i en sådan utsatt position, en stund av total blackout då jag inte hade svar på tal. 3e december spelar Orup på kinnarps arena, gå dit och låt ditt liv förändras (gäller framförallt dig Peter Nilsson)

Johannes verkade totalt oberörd av sin resa runt ön. En fantastisk debut som landade på 1:51:36 och en 34e plats i resultatlistan. Tider en annan bara kan drömma om. Jag har aldrig åkt bil med en så bra lidingöloppslöpare, inte vad jag vet i alla fall. Enligt träningsdagboken kommer han landa på 800 träningstimmar i år om det går som det ska. Det är endast några astmatiker från väst och våra egna elitskidåkare som tränar så hårt. Det är verkligen fascinerande att höra Johannes prata om sin skidåkning, så målmedvetet och helhjärtat. Önskar jag hade häften av den motivation som du har. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det fortsätter gå bra för dig Johannes. Tänk att få se en åkare från Jönköping köra i landslagsdräkt en vinter, då hade ostkakan framför femmilen smakat om möjligt ännu godare!

Nu till lite reklam!
På lördag går äppleloppet av stapeln (jag har dock lärt mig stt det bara är båtar som kan gå av stapeln, men jag kommer nog fortsätta använda det uttrycket både i skrift och i tal)
Start kl 11:00 utanför Rudenstams gårdsbutik. Detta är ett lopp ni inte vill missa. Fantastisk miljö ibland äppelodlingarna där löparlegenden har lagt grunden till sin lyckade karriär. Vi skålar i mousserande innan vi springer iväg och sedan är det valfri fart runt en 5 kilometerslinga. Jonas Linderholm har ett svårslaget banrekord från 2014 då han var i PANGFORM. Kom och utmana det om ni vågar. Och som ni alla vet är detta återhämtningsloppet mellan Lidingö och ÖIS-loppet, därför blir det after run med korvgrillning och äpplen i slänten efter målgång. Ses där!

Swisha 150kr till nr; 1233 4678 67, skriv namn. Svårare än så behöver det inte vara.

Resan runt ön

Säsongen har rullat på. Först med ny personbästan då skidåkningen fick stå åt sidan med armen i bandage. Sedan ömmande hälar och rädsla om ännu en förlorad säsong. PB på Landsjön Runt. Fullständig tömning på Gbg-varvet som satt i länge efteråt. Bra träning under sommaren. Två lyckade maraton. Förberedelserna var gjorda helt enkelt. Men hälarna hade börjat ömma lite igen tillsammans med benhinnorna efter Vemdalens fjällmara. Men nu var jag där, på Lidingöloppets bästa parkeringsplats. 50 m från ingången till Lidingövallen. Jag rullade bort mot Palle och Arvid som slutfört sina lopp. Träffade en Gisebro. Såg en Ford köra ner för en slänt och bli hängande på underredet.

 

Vidare mot startled 1B. Jag hittade en kompis som släppte in mig längst fram. Lite småsnack sen bar det iväg. Att springa för snabbt i början på Lidingö är hur lätt som helst. Nu skulle jag inte gå i fällan. Med armarna fullklottrade med mellantider från RacePace för en sluttid på 1:57 hade jag faktan. Jag passerade första riktiga 21 sekunder före planen efter dryga 5 km. Oron över en för hård start kom men känslan var bra. Nere vid kyrkviken stod dom, Palle, Arvid och Peter N. Vrålande, hejande, langande. Där och då kände jag att det blir en bra dag.

 

Kilometrarna kom till mig och jag plockade placeringar utan att förta mig. Men alla som varit där vet att snart börjar det. När man vänt runt längst bort i öster är det slut på flacka sub4 kilometrar. Sågtanden börjar. Upp och ner, ner och upp. Här har jag många gånger mött min överman på Lidingö, men i år är det jag som passerar folk, öser på nerför. Kilometerskyltarna visar att snart är jag inne på sista milen. Passertiderna vid Grönsta hela en och en halv minut före min plan på 1:57. I backen finns supporterligan igen. Att bli påhejad av Palle och Peter N är något alla borde få uppleva under Lidingös sista mil. Det är en högst religiös upplevelse tillsammans med munnen full med dextrosol. Skidåkar-Marcus är tydligen ett intagbart byte. Snart ser jag den svarta gestalten från teamet med en den kända klädfirmans logga på ryggen längre fram i spåret. Snart är jag ikapp och det är en trött stakfantom som tar sig an Abborrabacken med ett par ömmande vader. På toppen av backen förstår jag att kommer klara sub2 målet…och detta med marginal. Nu är det bara att pressa ur det sista. Jag såg Bernt Mattsson vid Kyrkviken hejandes. Skulle detta bli hans sista dag som klubbrekordhållare på Lidingöloppet i IK Vista?

 

Med dryga 2 kilometer hör jag dom igen. Palle är vild! Arvid filmar och bakom mig kommer Dolla! Han passerar som en vind trots att jag ligger en bra bit under sub4/km. Jag försöker trycka på men nu tar det emot. Längtan efter den där sista kilometerskylten är stark och lättnaden när stigen viker ut på Grönsta är stor. In under portalen på 1:55:31. Ett prydligt pers på 7 minuter, ett nytt klubbrekord och en 57:e plats. Men framförallt, jag vann över Lidingöloppet. Inte som så många gånger förr när jag blivit fullständigt förnedrad av denna jobbiga banas sista mil.

 

I målfållan byter jag några ord med Pelle Lindgren som sprungit sub2 10 ggr!! Han påstår att banan var kortare förr. Ett scoop i sig. Efter några gifflar och ett gäng glas cola glider jag bort till öltältet där det bjuds på alkoholfri öl och vi gläds tillsammans åt många PBn och goda prestationer. Dolla har tuttskav, Hubbe skrubbsår, Palle håller låda och vi längtar till ÖIS-loppet. Där och då är det idrottsglädje i dess renaste form!

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2024 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑