Uttömd, urblåst energinivåerna blinkade rött.

Alla backar så långa alla klot som ska rullas över kanten så tunga.

Den fysiska rörelsen är inte enabrt jakten på tiderna utan kan vara andhämtning, ombesörjelse.

Fan låt oro, frustration bli till en blöt pöl på golvet.

Öma och stela muskler spänns, spänns ut och börjar ta form av sitt forna jag.

Det är aldrig försent att komma igen.

 

Jag körde en halvtimme i källarhålet, för framtiden, för den inre fridens skull.

En smörjelse av ljus genom andning i det råa kalla.

Allt kändes som en dödsdom men sakterliga började det krackelera och falla av mig.

Efter att kroppen fått sjuda ett tag så klarnade blicken, spänsten och leendet var tillbaka.

När allt kändes som lättast spände jag loss remarna gjorde min stretching duschade och slog mig ner med ett äpple och utbyte några fraser med konstnären.

Livet var en lek och jag höll i tärningen.

 

Helljuslycktorna fångade en räv den kvällen.

Precis intill diket mellan åkern och grusvägen.

Den sprang bort tog ett halvvarv sprang tillbaks för att sedan hoppa till i åsynen av min nu stillastående bil, den stannade up för att sedan springa bort en bit igen vände upp kvickt och tillslut sätta sig ner.

Den vita bringan lyste likt ett sken i mörkret.

Han, hon, hen var så vacker där ute på vallen.

Den stirrade rätt emot mig och jag rätt på honom.

Jag satt där mitt på vägen och tänkte att jag kommer inte ge mig.

En liten del av evigheten passerade sen vände han om och gav sig iväg.

Kanske var det en sork han hade haft ifrån första början.

Jag följde hans vita svans tipp som en ljuskäggla över åkern in i mörkret.

 

Det där ville inte riktigt släppa, det fastnade i mig.

Jag blev förförd av det där, som en smekning utmed sidan upp över revbenen tättintill på ett dansgolv till musik man aldrig erkänt.

En hand som vandrat över nackhåren, en viskning, en rytm för att sedan skingras.

Jag tänkte på räven när jag gick till sängs den kvällen.

Den fanns kvar när jag vaknade nästa morgon.

Jag tittar efter den när jag åker förbi på grusvägen.

 

Under lucka fem finns alla mötena, de stora de små.

En hälsning, några fraser, ett handslag kanske en framtid.

En dialog ett samtal.

 

– Kan inte du börja skriva hos oss? 

Rösten var bekant och tillhörde Holavedens livsbejakande poet. Det här var stort och jag gjorde allt för att inte darra för mycket på rösten. Att få bli en del av Holavedens bloggkollektiv slår det mesta och kommer tvåa på min lista över största händelser i livet. Etta kommer flickebarnets födelse. 

Den här lucköppningen tillägnar jag Arvid, Oskar och Palle. Tack för förtroendet. 

Vår novemberinsamling till förmån för Cancerfonden är öppen några dagar till för den som vill skänka. På söndag kommer den stora summeringen över novembers åtaganden i miljakten mot cancer. Tack för ert stöd!

Bröderna örn tog hem 2a och 3e platsen. 

Nu är dock november över, dags att snygga till skäggväxten något så att den funkar till tomtekläder innan den 24e. 

Vi fortsätter vår nedräkning här på holaveden varje dag med en tillbakablick på året som gått – häng med!  

Gästskribenten, klisterkungen, båtputsaren TB Lund presenterar dagens inlägg om ni inte redan listat ut det!

En ”Hästrumpekrasch” i mörkret…!

Detta är en upplevelse som hände för många år sedan, när skidåkning tränades då vintern och snön kommit. Vi pratar 70-tal, då konstsnö, preparerade spår och pannlamponas ljusstycka (lumen) inte existerade. Det var natursnö, självuppkörda spår och ficklampsbatterier i läderförsedda ”grimmor med lampa” man trädde på huvudet, som gällde. Körde man ett längre träningspass, t.ex. två varv, i mörker med en sådan lampa fick man leta sig tillbaka i mörker eller om man hade tur, se skidspetsarna i den gnistrande snön, med eventuellt månljus, och följa sina spår tillbaka.

Ett spår som var riktigt fint att träna på var IK Hakarpspojkarnas 18 km spår, som passerade Hjälmstorp, en fin liten gård ovanför Kaxholmen. På detta spår tränade man efter jobbet och var nöjd om man klarade varvet på ca timman, utan att krascha i någon trägrind eller köra omkull vid någon vägpassage där grus var en självklarhet. Slingan var naturskön och perfekt för Vasaloppsträningen. På den tiden var det klassisk åkning som gällde, ren stakning förekom bara i utförslöpor och någon gång på ”platten” då vallningen var riktigt bra. (Det enda Fluor som pratade på den tiden var när Folktandvårdens personal kom till skolan för fluorsköljningen). Nu pratar vi träskidor, tjära, stearin och eventuellt någon burk märkt med ”Lappglid”. Barmarksträning kanske men rullskidåkning förekom nog bara bland eliten och då med hemmagjorda grejer. De som hade ett hårt kroppsarbetade, typ skogsarbetare och jordbrukare, var de som var snabba och starka i spåren på den tiden.

Efter jobbet en kväll tog jag skidorna, parkerade vid Hjälmstorp och tände min pannlampa genom att vrida på reflektorn. Några grader kallt, mycket snö gjorde att jag njut i fulla drag ner mot Nissamålen och de östra delarna av där spåret gick. Grindar och vägar passerades utan problem, att ta av sig skidorna vid vägpassagerna gjorde man inte, utan man trippade liksom på tå med skidorna fastsatta i bygelbindning med Bjarne pjäxor i läder på fötterna. Man upplevde alltid att det gick fort och man kände sig stark när man åkte med lampa, men oftast var tiden ungefär densamma som i dagsljus.

 Innan man kom in i IKHP-terrängen och på deras 10 km spår, passerade några gårdar där jorden brukades och där man även hade börjat med att ha hästar som intresse. I en lätt nedförsluta, när lampans sken började visa sina första tecken på ”mjölksyra”, så även jag med nerböjt huvud och i en dåtida fartställning, något som dagens skidåkare hade uppfattat som ”slowmotion” eller som ett ”möte” på en SM-tävling, om de åkt om mig där. När backen börjar ta slut och mina andetag lugnat sig efter några sekunders välbehövlig vila i ”fartställningen” lyfter jag blicken och ser en stor …Hästrumpa…. ca 1-1,5 meter framför mig i spåret och som jag närmar mig ganska fort.  Jag kastar mig åt sidan, samtidigt som snön yr då hästen rusar och ryttarinnan faller av, båda hon och jag faller på vänstra sidan av spåret. – Hur gick det..?  fick jag fram. Vad jag tänkte om att man rider i skidspår vågade jag inte säga, ifall hon gjort sig illa..! Hästen sprang hem till stallet, utan ryttare, och jag fortsatte följa spåret som gick via IKHP-stugan, Hukarp, övre Botarp och Karsnäs, tillbaks till bilen igen.

Tur att man inte blev sparkad, hade man haft bättre glid=fart i backen, kunde det blivit riktigt tokigt … Vilken Hästskit jag höll på att bli…!

Det är säkert många som saknar 18-km spåret idag, ett spår som lagt grunden för många Vasaloppsåkare i Vätterbygden eller för de som bara åkte det på kvällar och helger, många gånger  i gamla lampors sken, för att det var ett fint spår då förutsättningarna var bra och klimatförändringar inte var något som man pratade om.