Här ska jag bo.

På grund av de senaste hektiska dagarna med flytt, graviditetsnoja och en tvååring som testar alla gränser så bjuder jag inte på något vidare inlägg idag. Ingen fortsättning på ”Den blåvita tröjan”. Inte mer än att jag nu kan titulera mig Ölmstadbo. Och det är inte så bara. Dessutom granne med Peter Nilsson som alltid måste nämnas vid både för- och efternamn. Det ligger så bra på tungan att dra hela namnet.

På lördag joggar jag upp till starten på ÖIS-Loppet. Förbi nämnde Peternilsson (vi kanske bör skriva det som ett ord, likt ett fenomen?), ut på Bunnvägen, i motsatt riktning på Bäckenrundan som jag stridit på i hela min ungdom. 5-kilometersrundan Bäcken är klassisk. Det var här jag började tävla. Ett tag körde jag varje måndag mot mig själv. Tog bussen hem från skolan. Köpte innan dess en baguett och nötcreme på Ica i Gränna och blandade i munnen. Laddade mentalt. Gick raka vägen hem från bussen, satte på mig lämplig utstyrsel och drog iväg. Aldrig värma upp. Bara ut i full fart. Chocka kroppen. Idag får man sota direkt för en liknande öppning. Kroppen(jag) tycker inte om det. Men då var jag 15 år. 15 år och nydumpad vill jag minnas. Men det är en annan historia. I alla fall var det vid Bäcken allt började. Den är helig för mig.

Till och med min från Skåne inflyttade sambo känner till Bäcken. Hon har ju fått höra om i princip varenda kritisk punkt. Passagen förbi Nilsagårn är mest kritisk för övrigt. Hon råkade dock kalla den för Älven för nån vecka sen. Egentligen inte okej men jag lät det gå.

På vägen upp mot ÖIS-gården på lördag kommer hösten lysa i alla färger, förhoppningsvis kommer solen lysa också över all härlighet och ge den perfekt komponerade luften. Friska andetag, en levande idrottsplats, hela Holaveden till start.

Jag är hemma igen. Jag hittar inga kläder i kartongerna. Jag har målarfärg i håret och har inte duschat på flera dagar. Men vad gör det egentligen. Jag är ju hemma igen. Efter åtta år.

Klassisk skidåkning, uträknad?

Längdskidåkningen lever, utvecklas o diskuteras. Mycket engagemang i olika läger för en fantastisk idrott. Det är sundhetstecken!

Nu har FIS kommit med nya regler inför kommande säsong för att bevara den klassiska stilen med diagonalåkning. Detta som ett resultat av den explosionsartade ökningen av ren stakåkning på klassiska lopp. Här har vi fått en tredje stil känns det som. En stil som också allt som oftast glider till en gråzon med tjuvskejtande när inte armarna räcker till. I branta saxbackar är det som mest bedrövligt att se stakarna, antingen halkar de runt på sina blanka skidor o inte sällan tjuvskejtandes när inte armar eller teknik räcker till. De fåtal som orkar staka korrekt.,, ja då liknar det mer bajsnödigt ställningstagande och långt ifrån vad vi som skidpublik lärt oss som vacker o effektiv skidåkning. Hade själv det tveksamma nöjet i årets Vasalopp att promenaddiagonala uppför hela första backen i Vasaloppet. Framför låg 500 st bajsnödiga stakåkare utan fästvalla. Har aldrig under mina 11 Vasalopp varit så pigg eller åkt så långsamt uppför första backen. Här har Vasaloppet lite o jobba med.

Åter till regelförändringen som innehåller maximering av stavlängd (max 83% av kroppslängd) samt krav på tuffare banor. Av reaktioner o döma så reagerar nu många starkt på denna utrustningskorrigering. Släpp utvecklingen fri låter det, för den går ändå inte att stoppa. Vad stavlängdsrestriktionen får för resultat i vinter är för tidigt o säga men helt klart försvinner ju de värsta avarterna av stakåkning med alltför långa stavar. Det absolut viktigaste signalen tycker jag är att nu måste tuffare banor till samt att man värnar om den klassiska stilen…med diagonalåkning.

Jag gillar långt ifrån allt som FIS kommer med , men de här signalerna är bra och nödvändiga om vi ska ha kvar den klassiska stilen, så som övervägande del av den skidintresserade publiken vill se den, dvs med både stakåkning och diagonalåkning.

Att gå in med reglemente och utrustningskorrigera en idrott är i sig inget konstigt. I stället naturligt och fullt nödvändigt ibland för att bevara idrottens attraktionskraft. Vem vill ha en idrott som väldigt få vill titta på? Hur skulle det se ut om utrustningsutvecklingen fick släppas helt fri? Då kanske vi snart har stavar med katapultfunktion där man kommer dubbelt så lång på varje stavtag. Bara fantasin som sätter gränser.

Andra idrotter

Några exempel på lyckade utrustningskorrigeringar i olika idrotter. Tennis, för tiotalet år sedan när servkanoner höll på att bomba sönder spelet med hästspark till serve. Det visade sig at det var inte många som ville se 60-70 servess/ match. Utan publik, inte så mycket till idrott. Vad gjorde man, jo gick in med långsammare bollar och även långsammare underlag i vissa fall. Numer så är ju tennisen underbar o kika på igen! Golf är en idrott där det hänt massor med utveckling av klubbornas utformning, funktion o material. Trampolinfunktion i drivers bla som gör att man slår betydligt längre. Här har man gått i o reglerat trampolineffekten i klubborna. Simning ett annat exempel, när heltäckande hajdräkter gjorde att världsrekord flög all världens väg så begränsade men dessa. Inom cyklingen så är det korrigerat hur en cykel får se ut o vad den får väga. Tror ingen vill se att samtliga i ett linjelopp skulle halvligga i klungan på varsin tempohoj, bara för o ta ett exempel.

Skidåkningen har blivit lättare

Det viktigaste för att bevara den klassiska åkningen med diagonal åkning som ingrediens är att banorna blir rejält tuffare med längre o brantare backar. Längdskidåkningen har relativt sett blivit lättare i takt med utrustningsutveckling och spårpreparering. Idag körs de flesta internationella tävlingar, ja även nationella, övervägande på konstsnö. Därtill är de preparerade med pistmaskin. Resultet blir oftast ett underlag hårt som asfalt, vilket gynnar stakåkande väldigt bra. Så de klassiska banorna behöver bli rejält tuffare av flera skäl alltså för att behålla sportens attraktionskraft. Jag har inte hört någon som sagt….Åh vad roligt det är att titta skidor nu när de bara stakar o halkar runt i saxbackar på blanka skidor.

Lyckas man inte att bevara den klassiska stilen med diagonalåkning, med hjälp av regelförändringar utrustningskorrigeringar samt då tuffare banor, så tror jag att klockan klämtar för att den kommer att dö ut helt. Då anser jag att det är lika bra att det blir skejt rakt över. Fördelen med enbart fri stil är att det blir billigare för alla barn o ungdomar som vill börja åka skidor, bara hälften så dyrt med en stil. Lägre tröskel in, i en sport som tenderar att bli alltför dyr. Nu med ytterligare ett par stakskidor i fodralet så går det ju åt helt fel håll.

Motionärerna då,,,som inte kan skejta?

Dilemmat blir dock med alla motionärer i långloppen. Då i stort sett alla långlopp i Sverige är i klassiskt stil, tack vare och på grund av Vasaloppet, så kan inte 90% av motionärerna skejta. Här blir det i så fall en rätt jobbig övergång för många. Men å andra sidan är det fri stil så kan ju den som vill fortsätta åka klassiskt? Vasaloppet, halva bredden fristilsprep o halva klassiskt?

Längdskidåkningen har varit med om massor av förändringar och utveckling senaste 30 åren, en del bra , en hel del mindre bra.

Men det finns oxå en stor risk om den klassiska åkstilen försvinner på tävlingsnivå. Då kan längdskidåkning bli som skidskytte, eller många av friidrottens grenar, en gladiatorsport, kul o titta på men få som utövar. Att familjen ska ut o skejta på söndagsutflykten känns liksom ganska långt bort.

Att inte bevara den klassiska stilen med diagonalåkningen, är ett första steg mot att ta bort den klassiska åkstilen helt. Jag tycker att det vore att sälja ut längdskidåkningens själ.

Skidälskare och diagonalromantiker,

// Tomas ”TP” Pettersson Hjelmkvist

Löparlegenden satt med en egenskriven skylt med texten ”heja Oskar!” just vid banans mest kritiska punkt. Efter skylten väntade ett långt parti motlut och hade man gått för hårt fram hit kunde det bli pannkaka av alltihop. När Oskar sprang förbi skylten ropade legenden ”DET ÄR INTE TILL DIG!”. Jag bevittnade allt från fyrhjulingen som jag körde för att visa vägen. En väg mellan äppleraderna där Oskar hittar som i sin egen ficka. Min uppgift kändes överflödig men att åka fyrhjuling kändes coolt. Som tävlingsledare vill jag berätta att tävlingen gick bra. En tävling, eller motionslopp som vi väljer att kalla det, lockade detta året hela 150 startande. Det är ganska få lopp i jkpg med omnejd som lockar 150 personer, jag känner mig faktiskt lite stolt. Landsjön runt hade i år 212st som fullföljde långa löparklassen, men går man bara tillbaka några år så var det nere på betydligt färre.

FOTO; JNYTT

Oskar satte ett banrekord som jag tror kommer stå sig ett bra tag. Han är i sitt livs löpform och det är inte många som hanterar terrängen mellan odlingarna lika bra som Oskar. Ikväll springer han 10000m och så vitt jag vet är det första gången. Jag hänger med och skriker varvtider men ni kommer också kunna följa loppet live på våran Facebook-sida. Ett klubbrekord på 32:11 hägrar men jag tror Lidingö sitter kvar i vadmuskelaturen lite för mycket för att det ska gå vägen. 32:11 kräver ett perfekt lopp med lite draghjälp och helst vind i ryggen, vilket är ovanligt på en löparbana. Löparlegenden får behålla sitt rekord ett tag till.

Själv låter jag som en gammal rökare. Konstigt tycker jag eftersom jag är en ung rökare. Skämta bara, var inte orolig morsan. Mina lungor är i sämre skick än någonsin, hoppas inte det är nån allvarlig skit jag dragit på mig. Höstjackan måste fram och jag borde inse att sommaren faktiskt är över för den här gången. Det är dags att gå vidare. Jag har redan börjat planera träningen för att vara bättre än någonsin 2017, först ska jag bara sluta hosta vilket är lättare sagt än gjort.