Skidåkning – allting är inte självklart

I mars 78 åkte en kompis och jag till Härjedalen till min dåvarande flickväns stuga. Det tog oss tre dagar med en gammal Volkswagenbubbla från Köln till Hedeviken. I Köln hade jag skaffat ett par längdskidor märke Fischer och ett par pjäxor från Adidas. Inget provande utan de såg bra ut, de tog jag med självbetjäning i ett varuhus men de funkade rätt bra i alla fall. Direkt bakom stugan gick elljusspåret, knappt 2 km. Jag körde varv efter varv, sänkte min snabbaste tid till 9 minuter och drömde redan om nästa OS. Vad det gick undan! Man hade ju sett Walter Demel, en tysk abonnemangsmästare på skidor (40 ggr tysk mästare, 80 år just nu), på tv och behövde bara härma honom. Efter ett tag kom det skidåkare till grannstugan. Jag kunde klocka de från köksfönstret. Första varvet gick på 8 minuter. Kunde de verkligen åka fel på den slingan och hade genat? Eller var OS drömmen krossad? Det var det senare.

Elljusspåret i Härjedalen, där OS-drömmen krossades. 

Under våra två veckor där gick även Sonfjällsloppet mellan Hedeviken och Hede. Inte att vi ville vara med men man kunde ju utnyttja spåret och åka en sväng och sen vek man tillbaka på den vägen som gick till fäboden vid Sonfjället – vi hade ju en karta. Sagt och gjort! Herregud, vad det dröjde innan vi kom till vägen! Det var t o m så att vi inte kom till den alls. Den var nog inte plogad och vi märkte aldrig att vi passerade den. Vi bara fortsatte och fortsatte. Nu frågar sig den uppmärksamme läsare kanske varför vi inte vände. Jag gör faktiskt samma sak nu när jag skriver detta. När vi äntligen kom till målet frågade vi hur långt loppet var. Svar; 35 km. Eftersom det var 2 km till starten då hade vi alltså redan åkt 37 km. Och då är det ju bara 10km mellan Hedeviken och målet i Hede. Vi trodde loppet var runt 10 km. Det var söndag, det gick inga bussar, nu var vi tvungna att skida de 10 km hem på en banvall men först efter en Cola som vi köpte och verkligen njöt av, snö hade vi redan ätit i massor, för vätskekontrollerna var inplockade för länge sen utan den första som vi kom till men då var vi fräscha och ville inte ha något.

Vi staplade fram på banvallen, såg ut som mellan Bottnaryd och Jära fast bara tillplattat. Efter halva sträckan springer tre älgar över vallen – vi var lyckliga och de sista kilometrarna gick som en dans. Dagen därpå var det vilodag, vi hade ont överallt.

Som mest var det 27 grader kallt men det var även nollgradigt, jag fick inget fäste på skidorna och ringde den blivande svärfadern om råd. ”Läs på burkarna som står i hallen ”sa han. Ingen vallakung där inte.  Jag läste, kunde ju hyfsat svenska redan och strök tjära över hela skidan, underlaget blev alldeles svart. Det blev faktiskt bra fäste vill jag minnas men inget glid. Tjära på plastskidor, hur kunde jag veta det!?  Belaget var blått innan och fick aldrig sin riktiga färg tillbaka.

Sonfjällsloppet, 18e mars 1978. Bilden tagen efter ca 15 kilometer då jag fortfarande var pigg i benen. 

I början på 80-talet testade jag Hovslättsloppet. På den tiden jobbade jag på Flahultsskolan och två kollegor tyckte vi skulle vara med. Så klart! Dagen var nollgradig och fuktig, inga kollegor syntes till mer än jag. Det var svårvallat. Första gången vallade jag om en minut efter startskottet. Sen blev det 2-3 gånger till. Jag låg sist, hjälplöst sist. När jag såg älgspår över spåret följde jag efter men vände efter ett tag, spåret kunde ju vara gammalt. Jag vet inte hur jag lyckades men i resultatlistan var det 2 personer efter mig. Dagen därpå fick jag höra av en tjej i 9:an som tävlade att hon hade lagt på lila klister som fungerade. Jag visste inte att det fanns klister, inte heller att det var lila – jag var ju expert på tjära.

Men det gick inte hela tiden åt skogen. Jag åkte 4 mil Holavedsloppet och hade en handfull åkare bakom mig. Precis när jag gick i mål hörde man radiosporten live via högtalarenadär Ingemar Stenmark tog VM guld i slalom precis när jag gick i mål. Jag kände nästan likadant – fyra mil, whow!

Och i Öxnegårdens Bondbergsloppet hamnade jag t o m i mitten där jag bl a distanserade 2st löpare ur IKHPs långlöparskara med mer än 5 minuter – de ville knappt tro det men den här gången hade de gjort fel – vallat med klister vilket inte var nödvändigt. Den ene fick revansch på mig många år senare på Vistas höghöjdsspår när han var 100m före mig till bilen!! Det var hans ord inte mina.

Milspåret på öxnehaga, 21 februari 1980

Det var en jobbig dag i söndags. Vädret hjälpte inte till. På andra varvet drog jag hårt för att spräcka klungan och jaga en bortflyende världsmästare. Sen blev både jag och världsmästarn trötta och placeringarna kastades om rejält på sista varvet. Det har tagit några dagar att slicka såren efter loppet allt medans snön smälter bort i ett avgrundsmörker.