Författare: Adam (sida 47 av 194)

Ännu en dag att leva

Gårdagens inlägg var filosofiskt fulländat med ett budskap som vi ständigt bör påminnas om. Läs om du inte gjort.

Förutom att snyta mig och hosta efter Stråkenloppet har jag denna vecka också roat mig med att börja följa vårt Instagramkonto. @holaveden.blogg.se. Oerhört fina bilder så här långt. Och finare lär det bli. Palle åker söderöver med sina blanka skidor. Den gamle och den unge åker västerut med ännu oklart preparat undertill. Kan det till och med bli tjära? 
Själv ska jag hosta lite till för att sedan lägga det bakom mig. Nu inleds februari strax. Den sista månaden på väg mot det stora målet. Men tack vare gårdagens inlägg ska jag också passa på att njuta. Våren är ju nästan här! 
Heja fredag. Heja helg. 

Gästinlägg – Rainer Scholz om skidåkning


Skidåkning – allting är inte självklart


I mars 78 åkte en kompis och jag till Härjedalen till min dåvarande flickväns stuga. Det tog oss tre dagar med en gammal Volkswagenbubbla från Köln till Hedeviken. I Köln hade jag skaffat ett par längdskidor märke Fischer och ett par pjäxor från Adidas. Inget provande utan de såg bra ut, de tog jag med självbetjäning i ett varuhus men de funkade rätt bra i alla fall. Direkt bakom stugan gick elljusspåret, knappt 2 km. Jag körde varv efter varv, sänkte min snabbaste tid till 9 minuter och drömde redan om nästa OS. Vad det gick undan! Man hade ju sett Walter Demel, en tysk abonnemangsmästare på skidor (40 ggr tysk mästare, 80 år just nu), på tv och behövde bara härma honom. Efter ett tag kom det skidåkare till grannstugan. Jag kunde klocka de från köksfönstret. Första varvet gick på 8 minuter. Kunde de verkligen åka fel på den slingan och hade genat? Eller var OS drömmen krossad? Det var det senare.


Elljusspåret i Härjedalen, där OS-drömmen krossades. 


Under våra två veckor där gick även Sonfjällsloppet mellan Hedeviken och Hede. Inte att vi ville vara med men man kunde ju utnyttja spåret och åka en sväng och sen vek man tillbaka på den vägen som gick till fäboden vid Sonfjället – vi hade ju en karta. Sagt och gjort! Herregud, vad det dröjde innan vi kom till vägen! Det var t o m så att vi inte kom till den alls. Den var nog inte plogad och vi märkte aldrig att vi passerade den. Vi bara fortsatte och fortsatte. Nu frågar sig den uppmärksamme läsare kanske varför vi inte vände. Jag gör faktiskt samma sak nu när jag skriver detta. När vi äntligen kom till målet frågade vi hur långt loppet var. Svar; 35 km. Eftersom det var 2 km till starten då hade vi alltså redan åkt 37 km. Och då är det ju bara 10km mellan Hedeviken och målet i Hede. Vi trodde loppet var runt 10 km. Det var söndag, det gick inga bussar, nu var vi tvungna att skida de 10 km hem på en banvall men först efter en Cola som vi köpte och verkligen njöt av, snö hade vi redan ätit i massor, för vätskekontrollerna var inplockade för länge sen utan den första som vi kom till men då var vi fräscha och ville inte ha något.

Vi staplade fram på banvallen, såg ut som mellan Bottnaryd och Jära fast bara tillplattat. Efter halva sträckan springer tre älgar över vallen – vi var lyckliga och de sista kilometrarna gick som en dans. Dagen därpå var det vilodag, vi hade ont överallt.

Som mest var det 27 grader kallt men det var även nollgradigt, jag fick inget fäste på skidorna och ringde den blivande svärfadern om råd. Läs på burkarna som står i hallen ”sa han. Ingen vallakung där inte.  Jag läste, kunde ju hyfsat svenska redan och strök tjära över hela skidan, underlaget blev alldeles svart. Det blev faktiskt bra fäste vill jag minnas men inget glid. Tjära på plastskidor, hur kunde jag veta det!?  Belaget var blått innan och fick aldrig sin riktiga färg tillbaka.


Sonfjällsloppet, 18e mars 1978. Bilden tagen efter ca 15 kilometer då jag fortfarande var pigg i benen. 


I början på 80-talet testade jag Hovslättsloppet. På den tiden jobbade jag på Flahultsskolan och två kollegor tyckte vi skulle vara med. Så klart! Dagen var nollgradig och fuktig, inga kollegor syntes till mer än jag. Det var svårvallat. Första gången vallade jag om en minut efter startskottet. Sen blev det 2-3 gånger till. Jag låg sist, hjälplöst sist. När jag såg älgspår över spåret följde jag efter men vände efter ett tag, spåret kunde ju vara gammalt. Jag vet inte hur jag lyckades men i resultatlistan var det 2 personer efter mig. Dagen därpå fick jag höra av en tjej i 9:an som tävlade att hon hade lagt på lila klister som fungerade. Jag visste inte att det fanns klister, inte heller att det var lila – jag var ju expert på tjära.

Men det gick inte hela tiden åt skogen. Jag åkte 4 mil Holavedsloppet och hade en handfull åkare bakom mig. Precis när jag gick i mål hörde man radiosporten live via högtalarenadär Ingemar Stenmark tog VM guld i slalom precis när jag gick i mål. Jag kände nästan likadant – fyra mil, whow!


Och i Öxnegårdens Bondbergsloppet hamnade jag t o m i mitten där jag bl a distanserade 2st löpare ur IKHPs långlöparskara med mer än 5 minuter – de ville knappt tro det men den här gången hade de gjort fel – vallat med klister vilket inte var nödvändigt. Den ene fick revansch på mig många år senare på Vistas höghöjdsspår när han var 100m före mig till bilen!! Det var hans ord inte mina.


Milspåret på öxnehaga, 21 februari 1980


Till slut några ord om skidåkning som sport – min blyghet förbjuder mig att nämna att orden är kloka. Det finns inget skönare än att glida fram genom ett härligt vinterlandskap på skidor. Varför jäkta och jaga sekunder? Man ska njuta! Inte heller ska det gå fort när du älskar med din älskade, eller hur. Fast där hade man nog varit en talang i Magnus Uggla klass:)Kan också vara så att den insikten kom med åren när allt går saktare. Visst förstår jag också er som vill att det ska gå så fort som möjligt, som vill ha så bra glid som det bara går, jag var likadan i unga år. Men ibland ska man stryka på lite tjära för att bromsa in och se hur vackert det är omkring.


Rainer Scholz 


Kampen på Ryfors

Det var en jobbig dag i söndags. Vädret hjälpte inte till. På andra varvet drog jag hårt för att spräcka klungan och jaga en bortflyende världsmästare. Sen blev både jag och världsmästarn trötta och placeringarna kastades om rejält på sista varvet. Det har tagit några dagar att slicka såren efter loppet allt medans snön smälter bort i ett avgrundsmörker.

Internetet är slut för denna månaden så nu kämpar jag på mobilen sista dagarna för att inte behöv ge upp för beroendet. Man ska aldrig bruka något mer än att man har kontrollen att klara sig utan. Internet är en bra sak att träna sig på. Kaffe också. Ofta tränar man för att bli något, men man kan också träna för att inte bli något. T.ex. Missbrukare eller tjock.

Vintern är sällan tre månader av gnistrande lycka.

 
Nu slår fuktiga vindar in över stenpiren och vattnet porlar i stuprör och brunnar.
Plusgraders dagarna är här, men vilken vinter vi haft.
Ta det med tacksamhet, vädret är ju som det brukar.
Kanske sjunker quicksilvret igen och vinden samlar på sig fukt ifrån havet och väller in över kylslaget land och vi får se kräksnöandet engång till.
 
Vilket slagfält i västergötland.
Hopplös väta.
Ni var värda alla semlor ni kunde finna.
 
Kylan som varit var väldigt lamslagande.
Naturen hamnade i ett vaakum.
Det rode stiltje i byn.
Det blåa ljuset sen, en blå ton över fälten, skogen, som ett vit sken över topparna sen en tung blå matt nyans över himlen.
Stämningen norrländskt innland.
Det enda som hördes var klappret ifrån en man som fyllde famnen ifrån en trave.
 
Någon har inte hållit igen på vinterfodret, en domherre fet som en tennisboll burrade upp sig i en trädgårdstall.
En björktrast liksom låg ner på barmarken under en en och flaxade upp till understa grenen, käftar efter något sen ner sedan upp igen, käftande.
Undrar vad den sysslade med?
 
Några ungdomar sökte spänningen.
Köpte en påse, gav sig ut med bil på landsbygden, i mörkret om kvällen.
Bilen daskade av vägen rejält, med ögonen i kors och sluddrande tal på bruten svenska undrade dom varför ingen ville hjälpa dem?
Amfetamin säger någon, någon som tyvärr visste.
 
All snö finns producerad nu, för resten av säsongen.
Efter att ha varit utstridda på fält, i skogar, på sjöar så samlar vi ihop oss nu på berget om kvällarna.
 
Vilken befrielse, all snö, de långa spåren, som semester för motivationen. 
Något varmt i termobältet, han knappt dricka, ville iväg på ytterligare ett varv.
 
Uteblev från stråkenloppet för att få vila.
Ett försök till att hålla mig frisk inför äventyret.
Femåringen lätt förkyld, allt lite kämpigt.
En kruppliknande hosta under natten, fick gå upp ge honom ett glas vatten, han somnade om direkt av en klapp på kinden.
 
Vila, läsa ett nytt kapitel, ögna igenom nätet, kaffe men vart tog LIVET  egentligen vägen?
LIVET fanns i mullsjö, på ett startgärde, i nervositeten, i uppgiften, i görandet.
Jag lagar en gryta.
Så tomt det blev, att slippa slitet.
 
 
 
 

En riktig mästare

 
Långt före min aktiva karriär som skidåkare har längdskidåkningen varit en av mina favoritidrotter att beskåda via tv-apparaten. Myllyläs triumfer i slutet på 90-talet (vars karriär och liv slutade i tragik och elände), Elofssons kross i Finland, Niklas Jonssons OS-silver i Nagano, en stackare i Lilla Sportspegeln som försökte få fram stavelserna till A-n-t-o-n-i-n-a O-r-d-i-n-a, Mühlegg-gate och sprintens intåg. Men det starkaste minnet kommer från VM i Val di Fiemme 2003. Eller minnena kanske man ska säga. 
Elofssons revansch i skiathlonen. Ofta brukar man måla upp OS i Salt Lake City 2002 och kampen mot de med lite för mycket blodpåsar och lite för lite havregrynsgröt i skafferiet som Elofssons slutpunkt i karriären. Möjligtvis var det hans maniska jakt på att bli bäst i kombination med att de han krigade mot var dopade upp över öronen som gjorde att den maniska jakten övergick i en träning som till sist bara bröt ner honom. Fysiskt och mentalt. Men slut var det ju inte efter Slakten i Soldier Hollow. 
 
Istället var Per Elofsson tillbaka ett år senare och vann VM-guld på 10×10 km när han spurtade ner Hofstad. På tredje plats uppenbarade sig en annan svensk. Jörgen Brink.
 
Stafetten minns väl alla. Jag var på prao. Radion stod på. Dag Malmqvist refererade tillsammans med legendaren Assar Rönnlund. Guldet var kassaskåpssäkert. Men. Stafett är staffet. 
 
Att Sverige till slut vann brons är ingen som egentligen minns. Det är bara en bild på en fullständigt överkörd svensk åkare som leds ut ur målfållan.
 
Att samma åkare som då fick ledas ut endast fyra dagar senare återigen skulle stå på pallen och därmed bli Sveriges främste medaljplockare genom att kamma hem ännu ett brons är inte bara något som fallit ur glömska. Det är också häpnadsväckande och mycket, mycket imponerande. Samma år kom han också trea i den totala världscupen – Jörgen Brink.
 
Över ett decenium efter Val di Fiemme är Brink fortfarande högaktuell i skidvärlden. Nu snart 42 år gammal. Häromdagen lyssnade jag på en intervju med honom i Skipodd 157. För er som inte lyssnat så ska spoila lite här om ett ögonblick då jag verkligen förstod hur mycket det där som hände i Val di Fiemme fortfarande plågar honom. Han får välja på två scenarion om han fick makten att bestämma: Ta det till synes självklara VM-guldet i stafett 2003 och plocka bort sina tre Vasaloppssegrar eller inte skriva om historien. ”Jag tror jag tar ett VM-guld.”
 
Det säger en hel del. 
 
Nu får han ju inte skriva om historien och han lär väl vara ganska ensam om att välja bort tre Vasaloppssegrar som verkligen tagit honom till levande-legend-status. En mästare helt enkelt.

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2025 Holaveden

Tema av Anders NorenUpp ↑