Haha…gårdagens inlägg fick mig att sätta morgonkaffit i halsen. Palle försvarar mig med näbbar och klor i en feberdimma. Får lite ”Brott och Straff”-känsla från Palles sjuksäng. En sak är säker, Gunnar, årets mål är reviderade…Landsjön Runt på sub 41! Bring it on!

 

Ett halmstrå för Vasan har dykt upp! Ett oväntat telefonsamtal i förrgår öppnade upp för en möjlighet. 7-10 dagar ska det ta att bli bra. Hoppet lever igen. Nu ska jag bara se till att få sprutorna i armen och sen hoppas på att SkiErgen är ledig på Friskis.

 

 

Hyfs.

Inte så dumt.

Vissa borde ta åt sig, som signaturen Gunnar Andersson till exempel.

Onödigt kommenterande till en grabb som precis gett upp sin skidsäsong.

Jag får känslan av att vilja prygla in skallen på dig.

En känsla som lär försvinna.

Men ändå man blir heligt förbannad.

 

Den här oerhörda vreden har sin förklaring.

Feber, tredje dagen.

En förtrytelse, känner att man är påväg mot att dö av inre vrede.

Det är fel på allt och alla fast det är jag som är sjuk.

Man åker på käftsmäll efter käftsmäll men man reser sig, skakar av sig som en hund.

Hur mörkt det än må verka så vet man hur sprudlande glad man kommer vara vid ett senare tillfälle.

 

Gunnar Andersson, en idiot?

Bedöm själva 

http://holaveden.blogg.se/2016/february/handledens-forbannelse.html

 

Det där med jantelagen?

Inte så dumt.

Den dansk norska eller vad han nu kom ifrån författaren Aksel Sandemose uppfinner begreppet i boken En flykting korsar sitt spår år 1933.

Om småstadsmiljö och mentalitet.

 

Om signaturen Gunnar Andersson är en idiot, det vet jag inte.

Om Aksel Sandemose var en idiot, det påstår iallafall hans son.

 

Det blir tokigt ibland.

Men störst av allt är förlåtelsen.

 

 

Nu har nedräkningen börjat på allvar. 27 dagar kvar till domen faller. 27 dagar kvar tills vi passerar kyrktornet i Mora. Givetvis funderar jag på hur jag ska lyckas med den bästa av målgångar och på detta tränades det igår. Här är mina tre alternativ till hur det ska avslutas. 

 

I helgen var jag med sambo och barn och mor och far och syster i Orsa Grönklitt.

 

Vilka vyer. Vilka omgivningar. Vilket paradis. 

 

I fredags infann sig ett ögonblick då tiden stod still och allt som fanns till var jag och naturen. Stratosfärhög torr luft. Minus tre. Knarrande snö. Bländande solljus. Manchesterbädd och milsvida hårda spår. Böljande rakor och stakningsinbjudande slakmoter. Ja. Jag borde givetvis förevigat och delat med omvärlden. Men vissa stunder är så vackra att man vill ha dom för sig själv.

 

Så mycket kontrast det kan bli till det vi möttes av när vi nådde VIP-rondellen i Mullsjö igår och himlen kaskadspydde spik till tonerna av +5.5 grader celsius. Just därför blev fredagens upplevelse något att se tillbaka på och eftersträva. Tack slumpen för att du placerade mig där, just då. 

 

Lördag söndag bjöd på lite Holmenkollskt klimat men kvalitén på spår och förutsättningar gick knappast att klaga på ändå. 

 

Två veckor har snart gått sen jag senast hade en stav i högerhanden. Sviterna efter loppet var långt större än jag kunde befara. Värken i armen försvann inte. Läkare uppsöktes. En kraftig inflammation blev domen och en veckas inflammationshämmande medicin. En vecka gick. Smärtan består. Nytt läkarbesök. Mer vila ordinerad.De Quervains syndrome.

Konstsnöspåret varvas skateandes med en en stav, varv efter varv. Sådär roligt när jag mest vill köra stakintervaller och skierg. På gymmet tränas vänster armen och löpmusklerna.

 

Hur den fortsatta skidsäsongen blir för min del får den som läser Holaveden se. Men ”efter en skidsäsong kommer en löpsäsong” som det gamla ordspråket säger.

 

Ett rop med andemeningen Häng på! ekade mellan bergssidorna när Erik svepte fram som vinden mellan spåren.

Efter en stark startrusning hade jag hamnat bakom överambitiösa gubbar och underhudsfett.

Med strid i blicken följde jag Erik´s zickzacks tåg upp igenom fältet.

Vi intog klunga efter klunga tills en av fältets tvåtusenfemhundra norrmän brakade förbi på högersidan, jag satte efter i hasorna.

Vi högg oss upp för backe efter backe i stilen hugga ved med dubbla yxor utan att någonsin plocka upp några vedträn.

 

1 460 meter över havet satt jag i samma klunga som David Jönsson, Fredrik Erixson m fl.

Erik fick tyvärr släppa i jakten på norrmannen.

Men det fanns ju flera, norrmän, överallt.

 

Det bär nu utför och jag har hamnat i ”the mode” drar tåget med Auklandslånga drag.

Erixson skriker på stockholms dialekt

Vi kommer ifatt åkare efter åkare utan kask i armarna.

Erixson manar på

Vi eldar på längst dalen och det var längesedan världen såg så här ljus ut.

 

Ett världsmästerskap i pulserande saxning i decimeter djup sockersnö utan att tillsynage tjuvskejt avverkades och jag var verkligen i Feeling nu.

Lämnade dom andra bakom mig och forsade fram längst floden helt alena med Jolly Roger hissad påjakt efter klungor.

Men precis som alla rus så klingar dom av och man dras in i kölvattnet.

 

Maskinisten skyfflar kol för glatta livet medans ängeln Gabriel sprutar tändvätska.

Säg den glöd som inte tar sig.

Geler, sportflaskor, enervit muggar, té muggar precis allt i min närhet sveps in i maskineriet.

Jag kämpar, tänker att det är fin natur att gå mot döden i ändå.

Tillslut kommer ett lokomotiv till norrman med Jönsson, Erixson som svansande godsvangnar.

Med leende skevt deras brett.

 

Svetten rinner, spåren suger, solen lyser.

Allt jag minns från resterande kilometrar är än så häftig krampattack att alla magsjukor i världen bleknar.

Efter vändningen är det inte bara jag som är trött, placering efter placering räddas.

Dumdristig som man är under ett destruktivt förhållande till sig själv så avböjer jag klistermaskinen i foten på den tvåkilometerlånga branten till avslutning.

Här ska stakas.

 

KOM IGEN DÅ BACKJÄVEL HANDSKEN ÄR KASTAD!

Oj vad stryck jag fick.

Publiken kastade vita handukar framför mig i spåret.

Bad till herren att skona mig.

 

Cascata blev en blandning av stillastående, gående tjuvskejt och stakande rätt ner i asfalten.

Kom ikapp Erixson på krönet till det lätt lutande upploppet, northugade förbi och kostade på mig en segergest.

Marcialonga var uppfyllt, genomlevt, förverkligat.

Ingen annan man på jorden var lyckligare än jag.

 

Håkan Svensson sådde fröet en bäcksvart November eftermiddag.

Tack dryckesbroder.

Fernet branca.