Åter i Sverige efter en veckas semester i Österrike. Sol, snö, snitsel och skidåkning. En perfekt kombination. Östtyrolen var målet med våran resa och närmare bestämt en liten ort vid namn Matrei. Har åkt mest utför, sprungit lite, åkt lite längd. Fint som snus. Åkte på en förkylning sista dagen bara vilket gjorde hemresan mindre trevlig. 20 timmar i en bil genom Österrike, Tyskland, Danmark och Sverige när man är förkyld är inte så spännande. Men nu är jag åter i Gisebo och Vistakullevägen ligger suktande efter vårsolsintervaller…men det får dröja några dagar.Jag har passat på att läsa ”Born to run” under semestern. Tydligen är jag näst sist i världen med att läsa den, men det är ju ändå en bra bok. Man blir ju sugen på att bara dra ut i Holavedsskogarna och låta sig springa vilse. Dricka vatten ur en bäck, äta granskott och bara ha det gött.

 

Skickar med lite bilder från Österrike.

Det var i onsdags det hände. Gick ut från tandläkaren utan att bli ruinerad efter att ha rättat till tandproblematiken som stört hela Vasaloppshelgen. Tandköttsinflammation är inget att rekommendera. Vättern och himlen hade samma blåa färg den dan. Hemvändarfåglar i perfekta formationer så fort man la huvudet bakåt. Tvåsiffrigt på termometern för första gången i år och på bryggan i stan var det överfyllt av fikatokiga människor som firade vinterns reträtt. Man hade inte gjort bort sig i kortbyxor. Tandläkarväder fick en helt ny innebörd. Så fint väder att läkarn glömmer ta betalt. Att säsongens första kilometer under tre minuter betades av senare under kvällen gjorde inte dagen sämre. Njuter medans det flyter, och just nu flyter det. Nummerlapp till helgen igen. Blir femte helgen i följd. Tre varv på racingbanan i Mantorp. Vi får se vad klockan stannar på. Vad tror ni? Personbästa? 

Innan jag plitade ner dessa rader hade jag skrivit en hel uppsats om Kent. Bandet som dör 17 december i år. När jag läste igenom det så förstod jag att få nog kommer förstå vad jag menar. De är en stor del av min uppväxt och det förklarar man inte bäst på en blogg om konditionsidrott. Så vi skiter i det. 

 

Tomheten efter Vasaloppet är total. Är inte anmäld till ett enda lopp i år. Känns ganska skönt måste jag säga. Däremot tvingas man ta ställning nu till om man ska åka Vasaloppet eller inte nästa år. Det är jävligt konstigt det där. Kan man inte få smälta sina upplevelser lite innan det ska hetsas om nästa års lopp i fäders spår. Nästa hets, nästa lopp, nästa grej. Hela, hela tiden. Jag orkar inte. Jag har bara kommit till Mångsbodarna i min analys. 

 

Backträning med ÖIS i förrgår lätt förkyld. Oerhört omotiverad inför men var i alla fall stark. När det kommer till att bita ihop och göra jobbet har jag fortfarande stinget. Men jag längtar till den sprudlande glädjen. Kanske är det här min värsta period på året. Jag förstår när idrottare förklarar att de är tomma och inte känner något när de uppnått vad de velat med sina säsonger. Tänk då att satsa mot ett OS och misslyckas. Fyra år åt helvete. Där kan vi snacka tomhet. 

 

Nu avslutar vi med Kent. 

 

Skidorna hade parafinerats och lagts längst in i förrådet.

Inte skulle det bli mycket mer skidåkning den här vintern, även om marken bar vitt och spåren på sina håll var riktigt fina.

Tänkt ägna helgerna åt att hugga ved.

Faktiskt börjat, gett mig på ett gäng klibbalar i ett dike, på en utsökt plats för en framtida vinodling.

Inte en tillstymmelse till snö på den intilliggande åkerbiten ca 150m från Vättern, perfekt odlingsläge.

En slumrande dröm.

Med sicklade skidor åkte vi för att få ett avslut på den här vintern, den här säsongen.

Arvid färsk rekordhållare runt rocksjön, hade fattat tycke för det gamla slitna konceptet stenhård lördag, lång söndag fast i versionen stenhård löpning lång skidåkning.

Om två år top500 på vasan.

Reservkraft.

Fanns inte mycket mer än till en nionde plats idag speciellt med försmå trugor och trögt glid.

Spurtstryk av qvarnström, det sved, men han var värd det, tog längst förningar och hårdast.

Han har gjort sin bästa säsong, vallningsfritt eller blankt, stakande som man säger.

Lycka till på Årefjällsloppet önskar vi.

Fem fingrar av fem till Hallby.

Rolig bana och fina spår.

Spår som fick se Anders Boestad, det är få spår förunnat i vinter, det är aldrig försent att komma igen!

Roligt att Claesson och Världsmästarn var etta och två, göteborgaren trea, det glädjer en lokalpatriot, om man nu är sådan, det kan man kosta på sig, att glädjas med andra.