Den gamle och havet.

 

 

Ett plötsligt och kallt uppvaknande. Jag befann mig i vatten. Och i vatten så långt ögat kunde nå. En ljusblå himmel överallt och stilla blank stålgrått vatten till synes till oändlighet. Jag höll mig flytande. Det var vad jag gjorde. Jag såg inget annat än vatten och himmel. Hur och varför jag befann mig här hade jag ingen förklaring till. Vem jag var brydde jag mig inte om. När jag tittade ner i vattnet såg jag ett oändligt mörker ta sin början vid mina fötter. Ingen sol belyste himlen och vart jag än vred huvudet var det en tom horisont som mötte mina ögon. På instinkt började jag simma. Om jag inte höll mig i rörelse skulle jag dö, så mycket förstod jag medans allt annat bara var blank papper. Allt som var framför mig, som inte var någonting var bara fantasier. Hur länge skulle jag orka simma? En rysning gick genom min kropp när jag i chock konstaterade att jag skulle dö här ute. Jag simmade fortare och fortare med full andning ändå upp i halsgropen. Skulle jag ge upp? Dö,sjunka? Det oändliga verkade ju så fruktansvärt långt. Mitt bröstsimmande skulle bara leda till ett långsamt plågande och sen döden. Till slut skulle jag ju inte orka simma mer och sakta sjunka ner emot det eviga mörkret. Men innan det skulle flera desperata försök att hålla huvudet över vattenytan följa kanske förgäves? Att direkt dö under vattenytan var mer skrämmande än att fortsätta och skjuta allt på framtiden.

 

 

Jag tänkte på ingenting, varken mål eller riktning. Växelvis bröstsim/ryggsim. I mitt lätta sine kände jag vattnets temperatur perfekt emot kroppen. Svalt, lätt, kallt perfekt att simma i. Vattenytan tung men stilla. Vind obefintlig. Utan riktmärke flöt jag bara med. Ett välbefinnande i det pågående nuet. Ägnade inte den minsta tankte åt att jag var på väg simmandes emot min säkra död mitt i ingenstanns.

 

 

Himlen gick ifrån ljusblå till blå till mörkblå. Ett mörker närmade sig ovanifrån. Ett stilla regn började sippra ner. Med ett dovt ljud mötte små regndroppar vattenytan. Jag tänkte att nu kommer det bli jobbigare. Tankeverksamheten var fortfarande obefintlig. Det enda som existerade var vatten och simtag. Är det jobbigare att simma i djupt vatten eller är den enda betydelsen vattnet runt själva kroppen? Fick inte igång någon tankeverksamhet runt den tanken, det enda jag gjorde var ett simtag efter ett annat.

 

 

Jag har insett att jag kan dricka vattnet jag simmar i. Det kommer förskjuta min död till längre fram. Mitt sinne är fortsatt lätt och kristallklart. Man kan beskriva det som obefintligt. För att växla upp mina simtag så dyker jag ner med huvudet under vattenytan vid varannat brösttag. Jag får för mig att det går lite fortare så. Jag börjar driva på mig själv som om det skulle finnas ett mål, en brygga. Flyter väl och flyter fram. Regnet avtar för att efter en stund ha upphört helt. Himlen går igenom sin förvandlig ifrån mörkblå till ljusblå. Det spricker nästan upp och jag kan känna energi ifrån genombrytande solstrålar.

 

 

 

Jag ser en ljusbrun rand långt borta i horisonten. Jag inser att det finns ett slut. Ett mål och mening. Ser det hela tiden och mina simtag lyfts upp av en oerhörd energi och livslust.

 

 

Jag inser att det är oerhört långt bort. Får känslan att det kan vara flera mil. Troligtvis lär jag dö och bli fiskmat innan några sandkorn klistrar sig fast på min kropp.

 

 

Ser dom första träden nu. Känner dock inte mina ben längre. Mina armar bär nu fram en döende tung underkropp. Det är varmt och svetten tränger ner i mina ögon. Min blick blir suddig och jag kan knappt se någonting. Jag börjar dyka ner med huvudet under vattnet men det blir så tungt att komma upp igen så jag håller på att dränka mig själv. Plaskar på och jag kommer närmre.

 

 

Kan se en ljus sandbotten nu. Till slut gör jag ett försök att ställa mig upp men mina ben bär inte utan jag håller pånytt på att drunkna. En sista kraftansträngning att simma in till land påbörjas. Till slut är jag så nära att jag kan resa mig och gå, men det är för djupt så ytterliggare en simsträcka får inledas. Mina axlar är helt slut och motoriken har upplöst sig själv och jag mer eller mindre slår mig fram i vattnet av ren panik. Jag reser mig och börjar gå men faller ihop efter ett par meter och börjar krypa i vattnet.

 

 

Fortsätter att krypa när vatten blir till sand och jag slutar inte förens sand blir gräs. 21 097,5m. 92 minuter. I gräset står bord efter bord och i grilldoften sitter Arvid och Robert och äter hamburgare stora som frisbees. Efter ett tag kan jag inse att det är rätt givande att simma ibland. Tur att man lärde sig det. Annars hade man kanske levt hela livet med rädslan att man kanske skulle dö om man hamnade i vatten. Kanske rent av dö om man hamnade i vatten. Kan man simma blir hamburgare mycket godare. Och mat är livet.