Love last forever

Tänk att sikta mot ett mål i hela ditt liv. Tänk att systematiskt hänge hela din själ åt en enda sak. Knyta upp ditt liv och din världsbild och aldrig ens fundera på att tänka om det var verkligen var helt rätt att viga livet åt det här. Nej, bara hänge dig och vid varje vaken och sovande stund sträva mot en dag, en timme, ett ögonblick av ditt liv. 

 

Du får inte mer än en chans att vara världens bästa på hemmaplan. Chansen kommer inte två gånger. Har du inte rätt dag och förutsättningar har du bränt allt och då får du vackert packa ihop och låtsas att det inte var så farligt att det inte blev nåt den här gången. Bättre lycka nästa gång finns det inget som heter eftersom nästa gång inte existerar. 

 

Men vad händer om man gjort allt precis rätt? Inte lämnat något åt slumpen. Haft ögonen och sitt fokus på en dag, ett lopp, en distans. Aldrig backat och aldrig funderat på om det var rätt eller fel. Ja, då heter man Charlotte Kalla. 

 

När dagen kom så fick hon mig att gråta. Inte först när jag såg det. Då kändes allt självklart. Men sen stod jag själv med Radiosporten i öronen och hörde Alexander Lundholm direkt från torget i Falun när medaljerna skulle delas ut. Det var då det verkligen gick upp för mig att den här dagen var enda chansen och den chans som Kalla också tog vara på. Då vattnades också ögonen helt utan förvarning. Jag slog på tvn. Kalla är ju en kvinna vars leende är karaktäristiskt och humör man sällan tvivlar på. Men den här gången var det nåt extra i blicken. Jag kunde skönja ett ljus som man ser hos den typen av idrottare som till slut blivit bäst. Den sortens idrottare som slitit och trots motgångar aldrig tvivlat, alltid hållt huvudet högt och fast fokuserat mot toppen. Den är svårbeskrivlig men är en blick som får mig att påminnas om varför jag älskar idrott av hela mitt hjärta. För så är det ska jag villigt erkänna. ”Det viktigaste är att deltaga” är möjligtvis den sundaste och ”rätta” inställningen. Men jag fascineras och inspireras av vinnare.

 

När jag kom hem tittade jag och sambon på Sportnytt. Då hände det igen. Jag vinklade bort huvudet samtidigt som mina andetag gjorde en märklig dubbelupptagning. Torkade snabbt till ögonvrån utan att dra till mig någon uppmärksamhet. 

 

Igår fick Charlotte Kalla mig att torka tårar. Kan någon annan ge mig ytterligare tårar av den glada sorten idag?