Det är kanske dags att löpa linan ut?
Göra det på allvar och till fullo.
Sen i April har jag sprungit 1-3 gånger i veckan.
Många pass riktigt hårda och några med anständig distans.
Jag har gått till dom rent ut sagt hysteriskt äckliga sportbutikerna med merförsäljnings ideologier och köpt kläder enbart ämnade för att springa i. Supertunna jackor,färgglada tröjor och kryssförsedda tights. Strumpor tunna att dom spricker efter en första tvätt. Rätt över hälen bara. Förkastas snabbt till förbränningsanläggningen på Torsvik.
Jag har aktivt sökt efter rätt par skor till rätt tillfälle. De bästa tänkbara skorna för Eksjös asfaltsplatta vägar och ett par för Bergets knixiga stigar och en höstlerig Strutsabacke.
Jag har köpt en GPS försedd löparklocka och suttit ombytt och färdig på verandan i väntan på sateliterna.
Jag har handlat böcker i ämnet. Hur man springer fort och hur man springer långt och böcker av folk som berättar om sina löparlopp och träningsvåndor. Jag har läst vad japanen pratar om när han pratar om löpning och jag vet vilken mat han som springer ruskigt långt väldigt fort äter.
Det är på detta vis man blir en löpare.
 
 
Men om jag nu ska göra det på allvar så återstår en regel.
Sextio kilometer i veckan.
Och det varje vecka hela tiden.
Att när kalender vänder blad kunna se tillbaka på Tvåhundrasextio kilometer och inte hundra.
Att under en bra motiverad månad se trehundrakilometer.
 
 
Det är något som återstår att tänkas på.
Men det är inte aktuellt förens Ida sjunger och pjäxorna läggs in i garderoben.
 
Hasta luego narava.