När man spänt fast remmarna omkring handlederna vet man att man gett sig hän åt det lustfyllda.
Kroppens smörjelse.
Stakmaskinen stod där den stod när jag lämnade den sist.
Parkerad mitt i rummet i detta konstnärshems källare som blivit dess hem.
Likt ett monument över svunnen tid, gånget år.
Skulle kännas fel att flytta den härifrån.
Antar att saker kan växa ihop med varandra.
Varken platsen eller saken blir detsamma utom varandra.
Jag har inte varit här nere sedan precis innan Konungafärden i våras.
När regnet nu piskar utsidan av garageporten är det dags att börja ett nytt halvår av dragkamp.
Jag spände fast mig och drog en timme.
Inget vrålmaxande utan snittfarten blev strax under 2,10/500m.
Sista tio minuterna blev under 2,00/500m.
Kommer bli en en givande höst/vinter i källarhålet.
Mästerverksskaparen Jens Lind har en ny(?) dokumentär ute på Svt play.
Denna gång om svensken Onni Niskanen, mannen bakom Abebe Bikila, den förste afrikan att vinna OS guld, den ende mig veteligen som vunnit ett marathon på asfalt barfota!
Sevärd kvalitet. Se!
Koltrasten har återigen blivit vald till nationalfågel.
Helträtt om ni frågar mig.
Koltrasthanens sång är i särklass den mest väldiga och välkomnande när den börjar ljuda i slutet av Mars.
Dynamisk i sin flexibilitet när den överröstar andra under fågelsymphonierna i slutet av Maj.
Nu i september hörs den inte mer.
Koltrasten är en flyttfågel men det finns gott om individer som stannar över vintern här, vilket jag tycker är viktigt för en nationalfågel.
Att man stannar och inte flyr när mörkret tränger sig på, att den kan leva och se värmen i det råa svarta som utgör stor del av verkligheten här.
För egen del är det pannlampssken och dom fyra klassikerna Eld, Ost, Bröd och Vin som hjälper mot mörkret tills marken fryser till och snön bäddar in oss.
Det är mycket rönnbär på träden iår.
2015-09-07 at 10:13 f m
En sann poet har talat.