Jag kom tvåa på Vasaloppet! Eller vasastafetten om man vill vara riktigt petig. Äntligen har jag något mer gemensamt med Jerry Arhlin utöver våra identiska biceps-muskler. Den ständiga tvåan Jerry.. Ibland kommer jag och tänka på honom, det var synd att han aldrig fick vinna. Nåja, en kort återberättelse av helgen. Gubbarna från Finspång (älskar Finspång) hörde av sig och frågade om jag kunde ta en sträcka för deras lag under stafetten. Ge mig en kort så jag inte gör bort mig blev svaret. Vi fyllde en bil från Jönköping och sen la Oscar Claesson sin tyngsta högerfot på pedalen och rätt som det va var vi framme i sälen. Lite genomgång av loppet, lättare mingel tjena tjena, och godnatt. Dan efter gick starten vid 9 och efter sträcka 1 ligger vi 2:40 efter slutsegrarna Team trimtex. Oscar Claesson spottar då nävarna fulla och bestämmer sig för att bli ordentligt trött för en gång skull. Efter 14 kilometer växlar vi som ledande lag, Oscar gör alltså en monstersträcka mot landslagsmeriterade William Lind som ledde. BAM! Därefter tappar vi mycket på kommande sträckor tyvärr och som mest ligger vi efter med 8 minuter. Själv gör jag en godkänd näst sista sträcka och plockar in nästan en minut på den ukrainske landslagsorienteraren som jag tidigare under dagen försökt psyka ner. Omöjligt. Stenhård. Men jag kunde springa fortare i alla fall. Vårat lag slutar som sagt på en hedersam andraplats och med en sluttid på 5:12 så hade vi kunnat vinna fjolårets upplaga. Vi laddar om och siktar på revansch!

Hela gänget. Löpare från hela Sverige. Som jag älskar såna här sammanhang, när man får mingla runt lite och lära känna nytt folk. Damlaget fullständigt utklassade övrigt motstånd och vann med 23 minuter. Vårat andra herrlag slutade på en stabil 6e plats, vilket är otroligt bra jobbat!

Morgonpass dagen därpå. 2 timmar löpning på fjället, min favorit. Dock sa knät ifrån på skarpen efter en timma så jag hade inte så roligt som det kan vara. Ni ser ju själva på bilden vilket väder vi hade, det gick inte klaga på något.  Medeldistanslöparna från Stockholm fullständigt krossade alla fördomar jag hade. Det var dom som guidade oss runt på fjället och det bjöds på obanat nästan hela vägen. Uppför. Nedför. I vatten och utanför vatten. Jag blev fullständigt chockad, kan banlöpare springa så kallad ”trail”? Det hela slutade med att vi blev vänner på Facebook. Bra killar det där! Såna man kommer hälsa på om några veckor på Lidingö.

Några månader kvar sen kanske man är där igen. Fäders spår. Det ligger oss varmt om hjärtat. Mycket varmt!