Att ta ett revir i besiktning, förankra rör som markering, slå slag för drömmarna. Drömmar värda att försvara, utöka och förvandla till solid verklighet. Begripligt strukturerat.

Det är livets fruktansvärda ansvar som blåser i håret. Man får ta sig an det med vidöppna ögon. Vill verkligen bli bebolig, på så många plan. Man får bära sårbarhetens börda på sina axlar. Det får bära eller brista, det spelar egentligen ingen roll.

Man är villig att utföra dom offer som ses som nödvändiga. Antar att ja står vid en punkt i livet. När ingen annan dröm än att vara produktiv. Det är fint. Man får offra sig själv för en själv. I gamla tiders språk så handlade man för att behaga Gud, vill tro att vi inte kommit nån vatt vart gäller den saken.

Man får bygga den ark som krävs för att överleva syndafloden. Man måste slå sig ut från tyranniet, samla ihop sitt folk och leda dom ut i öknen. Man får skriva dom profetiska orden. Ställa sig till förfogande för änkorna och barnen. Vandra rätt in i ovissheten. Det är ett måste, det känner ja.

Jag har önskemål i det här livet.

Vi stänger stället och går vidare, rätt in i ovissheten. Högburet huvud. Klarare syn, vassare penna.

Vi reglar igen dörren och börjar gå längst vägen, tiden är mogen.