Tio dagar kunde jag sitta still innan jag återupptog träningen. Nyckelbenet är inte ihopläkt ännu men det är på god väg. Röntgen visade att det blir fult men jag är redan förlovad så det kosmetiska spelar inte så stor roll. Två timmar promenerade jag, ont i ljumsken och lite stel i fötterna annars känns det helt okej. Sen blev det 40 minuter på en sån där spinningcykel på gymet, det gick ganska bra och jag kunde nästan hålla styret med båda händerna. Cirka en mil innan the big krasch förra fredagen nämnde jag för sällskapet att jag aldrig cyklat längre än 15 mil tidigare, och att det skulle bli nytt distansrekord för min del. Snacka om att jinxa som man säger nu för tiden. Cykeln gick sönder men Mattias Hallberg bytte bort en oanvänd sadeln mot ett kilo ostkaka igår så nu längtar jag efter att hoppa upp på sadeln igen och ge mig på ett nytt försök med distansrekordet. Men mest av allt längtar jag efter att börja springa. Eftersom löpning är så stötigt gör det fortfarande lite ont, dessutom har jag sabbat ljumsken under mina tio dagar som stillasittande. Himla skit. Man ska inte sitta still. Väldigt många roliga tävlingar nu som jag hade sett fram emot. Tanken var att springa 3000meter på GP-tävlingen som gick i Karlstad igår, istället åt jag chips och kollade när Andreas Kramer satte nytt svensk rekord på 800 meter. Svensk löpning är verkligen superhet, blir kul att följa VM som startar om några dagar nu när det finns flera medaljchanser.

Idag besöker jag en sjukgymnast, jag ska fråga när jag kan springa milen under 32 igen. Hoppas hon svarar att det blir väldigt snart.

Hör hej.