Det är inte lång tid. Dryga 20 minuters jobb. Sen är det färdigt. Sätt en timer på 20 minuter. Det går fort. Eller jämför det med ett Vasalopp eller en mara till fots. Vad är då 20 minuter? 20 minuter på en dag hit eller dit. Det kan vara de 20 minuterna då du vrider och vänder dig i sängen innan du somnar. 20 minuter är lika länge som The Doors The End två gånger i rad.
Kort sagt. 20 minuter. Det är inte ett skit. Om du inte tillbringar dem vid en skidergometer. En stakmaskin. En SkiErg.
Onsdagen innan Vasaloppet lyckades jag pressa mig själv under 19-minutersstrecket på de 5000 meterna nere på gymmet. 18.59.9. Trodde inte det var sant när jag såg det själv.
I torsdags gjorde jag mitt första 5000-meterslopp sen dess. Mest för att stämma av och få en liten hint om var man står. Det är detta och skidgång som får mig att flåsa allra mest. Det är också det som oftast får mig att ställa frågorna: ”varför” och ”ska inte träning och motion vara roligt”. Nä, det vet väl alla att det inte ska vara roligt. Inte alltid i alla fall. Hur hade det sett ut? Förmodligen så här, men det vill vi ju inte vara med om varje dag.
Nä! Åter till saken. 5000 meter SKiErg.
När jag står där. Redo att börja dra i snörerna sprider sig alltid en känsla av hopplöshet. Jag tänker att det bara handlar om 20 minuter. Inte ens det. En minuts smärta efteråt och sen är man hemma igen. Men det hjälper inte. Det gör ondast precis innan man drar till och kommer iväg.
Sub 19 från 3 mars i år var inte att tänka på i torsdags.
Jag lägger ribban lågt den här gången. Ångesten tar över. Ska jag till och med kliva av om det blir för jobbigt? Ja, så känns det. Åå hej! Iväg.
Första 500 tycker jag alltid känns oförskämt bra. De kalkyerade sluttiden skenar alltid iväg och mitt psyke vänder från apati till oövervinnerligt på bara några sekunder. Jag tror det är vetskapen om att man så satans envis att man aldrig skulle ge sig själv chansen att kliva av eller släppa om det blir för tungt som gör att man kan gå i ångestkrämpor en hel dag i förväg. Man vet att man är Alcatraz. Fängslad av sig själv i sig själv. Men den känslan är nu som bortblåst när vi går mot slutet på den första tusingen.
Räkneverket på apparaten räknar ner. 3976 meter kvar. Pölen under börjar bli plaskvänlig. Jag vill spotta och fräsa men det skulle bli väldigt dålig stämning här inne i gymmet då. Modet är ändå vid gott skick trots att jag inser vidden av det jag håller på med nu. Det kommer sluta i ett crescendo på golvet. En uppvisning som åtminstone kommer få nån att överväga att slå 112. 3500 meter kvar. Jag tänker att det är 1000 meter kvar tills hälften är gjord. Jag har gjort en tredjedel. Och så tänker jag på Vasaloppet. Jag ser mig själv staka nedför i Oxberg senast det begav sig. Då var det tungt på riktigt. Nu är det ingenting.
Jag tänker på min dotter. Jag är lyckligt lottad ändå. Snart fyller hon ett år. Ett år är lång tid. Men inte 20 minuter. Sådär går det om och om igen i huvudet. Jag försöker tänka på annat. Försöker tänka bort smärtan. Men det återkommer alltid till samma tanke att det inte är så farligt och att det snart är över. Men jag är inte så lättlurad. Det här är hemskt.
2999 meter. Den förhatliga tredje kilometern. Så oerhört synd att man inte kan spela in ens tankar och lyssna på dem i efterhand. Så mycket lösa trådar och funderingar som vävs samman i en enda massa. Allt för att slippa det som ligger som en blöt frottéhandduk över hela alltet. Krampkänningarna. Känslan av att tappa kordinationen. Smärtan i benen. Överkroppen i gummi. Alldeles för hög puls för att klara sig hela vägen in i mål. 2500. Hälften klockas på 9.42. Försöker räkna vad det blir gånger två men förgäves. Det går inte räkna när kroppen är fångad och dömd till evig mjölksyraansättning. Huvudet försöker vara rationellt men den övriga kroppens tillstånd lämnar inget oberört. 2400 meter. Det går så jävla sakta nu. Ska jag kliva av. Jag har ju trots allt lyckats komma hit? 2300. En princip har alltid följt mig. Bryter du en gång så kommer du göra det igen. Så kör nu din idiot. Mycket roligare än så här blir det inte i stillastående läge med en grå vägg i synfältet.
1998 meter kvar. Spanien om en vecka med släkt och vänner. Det kommer bli jägerfrukost varje morgon då svärfar är dansk. Och svärfar anger alltid tonen. Så pressa ur allt nu för jävelen. Sluta fega.
Minneslucka.
500 meter kvar. En av alla bicepsälskare har parkerat bredvid och tycks irriterad över att jag pysslar med konditionsidrott. Står jag i vägen?
Det är så sjukt märkligt. Hur trött man än är så kommer det alltid en spurt. Hur? Ja. Snälla någon. Ta reda på det! Sista 100 så nästan ler jag. Eller ja…
Får trots allt hålla tillbaka lite när sista metern är avverkad. Folk är i direkt anslutning till brottsplatsen så ett mjöksyrestön a´la Peter Nilsson är inte aktuellt. Sätter mig ner bredvid själva maskinen och försöker få luft. Försöker smälta in bland alla moderiktiga skrotlyftare. Går nog sådär.
Men…
Det är trots allt en magisk känsla precis efter att det allra värsta lagt sig. Adrenalin, nöjdhet, trötthet, eufori, glädje och lätt smärta i en symbios. Det finns inget som slår det. Alla konditionsidrottares drivkraft ryms i den korta stunden då allt lägger sig i takt med att svetten tilltar. Ord överflödiga.
Med skakiga handleder tar man bäst selfies.
Fullt respektabla 19.35. Kan vara en av mina fem bästa tider någonsin trots allt. Så härifrån tar vi nu avstamp mot evigheten.
Har ni läst ända hit så får ni hjälpa mig med en sak: Vad ska inlägget heta?
2015-07-12 at 8:41 f m
Stake
För det krävs rejäl stake för sånt stak
2015-07-12 at 2:39 e m
Stake var ordet!
2015-07-12 at 8:42 f m
Jojo-psykologin! Grymt inlägg
2015-07-12 at 8:50 f m
Mycket bra skrivet fast vet inte om man är sugen på att dra en femtusing närmaste dagarna.?
2015-07-12 at 11:56 f m
"There and back again"
2015-07-12 at 7:59 e m
Finns hur mycket som helst; dragkamp, dragkramp eller jag migsjälv och femtusenmeterstankar.
2015-07-14 at 8:42 f m
Bra där Robban. Jag har inte gjort säsongspremiär ännu, men tror du fick mej lite sugen nu. Vill du mjölksyrastöna högt så är du alltid välkommen till helveteshålet. "From heven to hell and back"