Jag har inte berättat detta för någon än men i helgen blev jag förnedrad. Jag blev totalförnedrad av Robban och Palle på berget och kombinerat med kräkregn piskandes i ansiktet fick sig självförtroendet en rejäl törn. En så pass stor törn att när jag efteranmälde mig till Blodomloppet i tisdags och tjejen vid nummerlapparna frågade ”ska du springa 5 eller 10 kilometer.” så fegade jag och valde det korta loppet. ”Du är en vuxen man nu, skärp dig” sa Palle till mig när han fick reda på det, och han har egentligen helt rätt. Men faktum är att 5 km är på något sätt lika jobbigt som 10km eftersom det går fort nå djävulsk, som Job hade sagt. Första kilometern klockades av på 3:09 men pulsen kändes ändå kontrollerad. Dock fortsatte dödstempot och jag tappade några riktigt vassa ryggar. När den svåra 3kilometern väl började insåg jag att jag inte riktigt orkade med, eller så fegade jag jag vet inte riktigt. Jag sa till mig själv att det måste bli mer snabba, korta intervaller och man ska fortsätta springa korta lopp som går i självmordstempo.
Varje jämn kilometer under lidingölppets 30 km blir alltså ett eget träningspass. Första och sista är redan planerade. 2km springer jag dagen innan lidingöloppet och 30 km blir själva examensprovet.
Jag har redan kryssat 6an efter tisdagens lopp samt nr 14 efter gårdagens lugna jogg i höstvädret. 28an känns som den absolut svåraste men förhoppningsvis bockar jag av den så tidigt som möjligt.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.