Lucka 2: Gästinlägg

Gästskribenten, klisterkungen, båtputsaren TB Lund presenterar dagens inlägg om ni inte redan listat ut det!

En ”Hästrumpekrasch” i mörkret…!

Detta är en upplevelse som hände för många år sedan, när skidåkning tränades då vintern och snön kommit. Vi pratar 70-tal, då konstsnö, preparerade spår och pannlamponas ljusstycka (lumen) inte existerade. Det var natursnö, självuppkörda spår och ficklampsbatterier i läderförsedda ”grimmor med lampa” man trädde på huvudet, som gällde. Körde man ett längre träningspass, t.ex. två varv, i mörker med en sådan lampa fick man leta sig tillbaka i mörker eller om man hade tur, se skidspetsarna i den gnistrande snön, med eventuellt månljus, och följa sina spår tillbaka.

Ett spår som var riktigt fint att träna på var IK Hakarpspojkarnas 18 km spår, som passerade Hjälmstorp, en fin liten gård ovanför Kaxholmen. På detta spår tränade man efter jobbet och var nöjd om man klarade varvet på ca timman, utan att krascha i någon trägrind eller köra omkull vid någon vägpassage där grus var en självklarhet. Slingan var naturskön och perfekt för Vasaloppsträningen. På den tiden var det klassisk åkning som gällde, ren stakning förekom bara i utförslöpor och någon gång på ”platten” då vallningen var riktigt bra. (Det enda Fluor som pratade på den tiden var när Folktandvårdens personal kom till skolan för fluorsköljningen). Nu pratar vi träskidor, tjära, stearin och eventuellt någon burk märkt med ”Lappglid”. Barmarksträning kanske men rullskidåkning förekom nog bara bland eliten och då med hemmagjorda grejer. De som hade ett hårt kroppsarbetade, typ skogsarbetare och jordbrukare, var de som var snabba och starka i spåren på den tiden.

Efter jobbet en kväll tog jag skidorna, parkerade vid Hjälmstorp och tände min pannlampa genom att vrida på reflektorn. Några grader kallt, mycket snö gjorde att jag njut i fulla drag ner mot Nissamålen och de östra delarna av där spåret gick. Grindar och vägar passerades utan problem, att ta av sig skidorna vid vägpassagerna gjorde man inte, utan man trippade liksom på tå med skidorna fastsatta i bygelbindning med Bjarne pjäxor i läder på fötterna. Man upplevde alltid att det gick fort och man kände sig stark när man åkte med lampa, men oftast var tiden ungefär densamma som i dagsljus.

 Innan man kom in i IKHP-terrängen och på deras 10 km spår, passerade några gårdar där jorden brukades och där man även hade börjat med att ha hästar som intresse. I en lätt nedförsluta, när lampans sken började visa sina första tecken på ”mjölksyra”, så även jag med nerböjt huvud och i en dåtida fartställning, något som dagens skidåkare hade uppfattat som ”slowmotion” eller som ett ”möte” på en SM-tävling, om de åkt om mig där. När backen börjar ta slut och mina andetag lugnat sig efter några sekunders välbehövlig vila i ”fartställningen” lyfter jag blicken och ser en stor …Hästrumpa…. ca 1-1,5 meter framför mig i spåret och som jag närmar mig ganska fort.  Jag kastar mig åt sidan, samtidigt som snön yr då hästen rusar och ryttarinnan faller av, båda hon och jag faller på vänstra sidan av spåret. – Hur gick det..?  fick jag fram. Vad jag tänkte om att man rider i skidspår vågade jag inte säga, ifall hon gjort sig illa..! Hästen sprang hem till stallet, utan ryttare, och jag fortsatte följa spåret som gick via IKHP-stugan, Hukarp, övre Botarp och Karsnäs, tillbaks till bilen igen.

Tur att man inte blev sparkad, hade man haft bättre glid=fart i backen, kunde det blivit riktigt tokigt … Vilken Hästskit jag höll på att bli…!

Det är säkert många som saknar 18-km spåret idag, ett spår som lagt grunden för många Vasaloppsåkare i Vätterbygden eller för de som bara åkte det på kvällar och helger, många gånger  i gamla lampors sken, för att det var ett fint spår då förutsättningarna var bra och klimatförändringar inte var något som man pratade om.