Det här var nära ett blankt papper som man säger. Ett missat inlägg alltså. Men det fanns där i bakhuvudet. Att det var min tur. Att det var dags. Och mycket riktigt. Ett litet besvärat konstaterande. Man behöver aldrig tänka ut vad man ska skriva, det kommer ändå. Man säger ju att skriva är ett bra sätt att strukturera sitt tänkande.  Och skriva om är sätet för att fördjupa sitt tänkande. Var det Haruki Murakami som sa så? Eller någon annan som aldrig fått Nobelpriset fast dom kanske förtjänat. Vet inte just nu. Och det kanske kvittar.

Arvid har ont i en hand säger han. Det finns mycket skit man kan råka ut för. Man får ont i bland. Man vet inte riktigt varför? Men naturen har kanske ett svar på det med. Det finns mycket skit som sagt. Bara att acceptera. Som skatter, tidvatten och John Lennons död. Den meningen är jag tämligen säker på att det var Murakami som skrev. Aldrig varit något fan av Lennon. En polare och jag var vid ”hans” mur en gång i Prag. Bakfulla, en förmiddag varmt som satan. Tror vi själsligt pissade på den. Fullt med beväpnade vakter på Franska ambassaden. Vi fattade inget. En terrorattack mot en skämttidning.

Vi är så intresserade av varandra att världen utanför inte når oss. Han polaren och ja alltså.  Troligtvis för vi är lika kanske men vet inte om det kan vara hela sanningen. En gång i just Frankrike missade vi ett Franskt upplopp. Skyndsamt o bakfulla stack vi upp till lägenheten för en gubblur efter en museerunda och när vi kommer ner på gatan igen för att gå på krogen så är skyltfönster krossade och bilar brunnit. Märkligt. Det har hänt mycket. Ingen idé att se tillbaka på det nu.

Tränade inget idag. Monterade ett torkskåp och satte upp en toarullshållare. Måste bli mer av en maskin. Man kan inte vara så mycket kött och blod i den här världen. Vägen mot döden blir så känslosam då. Man får fatta tag och göra jobbet. Dag ut och dag in.

Nästan klar med Lugnet nu. Vilken fruktansvärt bra bok. Hatten av, för det arbetet.