its a wrap

Två veckors tombola-träning fick avsluta året. Två veckor då jag körde precis det jag kände för. Inga pass var planerade. Jag sprang varje dag. Ibland gick det fort när jag fick feeling, ibland gick det väldigt långsamt. Jag behövde verkligen det. Bara få tillbaka lite feeling efter en ganska seg höst. Allt vände. Det var mina två bästa veckor senaste månaderna.
Ibland kan det bli lite för mycket med allting. Ibland behöver man bara få tillbaka lite feeling.
En timme med Robban på ÖIS-elljusspår var ett sånt där pass som man får feeling av. Tänk att han kan springa så fort efter att ha haltat med ett trasigt knä senaste halvåret, jag fattar det inte. Han är en maskin.
Nyårslöpning med Oskar och Palle var en succé. Vad ska man säga? Det var en gång de två som fick mig att börja springa, jag har så mycket att tacka dom för så jag vet inte var man ska börja. Det känns alltid som jag delar stunderna med er när det går bra, bara så ni vet.

Att 2020 blev ett speciellt år har vi sagt så många gånger nu så jag tror vi ska sluta med det. Men det var verkligen speciellt. Jag fick springa finnkampen, sånt där bär man med sig länge, förmodligen resten av livet.
Blickar man tillbaka lite i träningsdagboken kan man se att det blev mitt bästa år rent träningsmässigt också. Jag hade inte en enda vecka utan löpning, det är unikt för att vara mig.
450 mil blev det. Fick stressa ihop några kilometer sista dagarna men det gick. 85km per vecka om man delar upp det. Det blev också 13 tävlingar med start i Maj, plus några träningstävlingar innan vi fick börja tävla på riktigt. Pers på alla distanser jag tävlade på och följande pers-stege tar jag med mig in till nästa år:

1500m – 3:46
3000m – 8:13
5000m – 14:06
10000m – 29:45
10km landsväg – 29:37

Det är ändå något man får vara nöjd med. Jag vet inte riktigt vilket lopp jag tar med mig som den bästa höjdpunkten, alla har på något sätt sin charm. Rent tidsmässigt är 3:46 förmodligen den vassaste, den bästa upplevelsen måste väl vara finnkampen, men en annan höjdpunkt är nog 10km i Anderstorp på 29:37 när pappa fick vara med på plats, ganska ovanligt för 2020 med sina närmsta vid mållinjen.

Hur toppar man nu detta inför kommande säsong?
Jag vet faktiskt inte. Men jag tror jag vet hur man ska försöka i alla fall. Det gäller att träna på, ungefär som jag gjorde i år. Varken mer eller mindre. Möjligtvis något bättre och smartare.
Tränar jag mer är risken att jag går sönder. Tränar jag mindre är risken att jag blir sämre. Tränar jag smartare och bättre är chansen att jag blir snabbare. Det handlar inte om timmar och det handlar inte om mil, det handlar om vad man gör medan man är ute och springer. Och ibland är jag vilsen och har ingen aning, men det brukar oftast bli bra så länge man ständigt är påväg någonstans.

Tillsist vill jag nog tacka alla som någon gång hört av sig under året. Det betyder väldigt mycket. Jag gör det inte för att få uppmärksamhet, men det är alltid kul när någon hör av sig när det går bra osv. Kul att så många faktiskt följer det man sysslar med. Dessutom vill jag rikta ett stort tack till alla som brukar träna med mig. Jag har blivit rätt kass på att springa själv, lite sällskap brukar oftast göra den där tröskeln som ibland kan vara ganska hög att ta sig över innan ett träningspass något lägre eller till och med helt obefintlig. Det betyder väldigt mycket och jag tror ni vet vilka ni är.
Vill man någon gång träna med mig eller cykla bredvid är det bara dra iväg ett sms, jag håller oftast till i östra Göteborg men det händer att jag landar i Kaxholmen ibland och då är det alltid gott med lite sällskap. Ni har mitt nummer, vi hörs!

Allt gott. Vi ses 2021 vänner.
Låt bloggen rulla in på sitt sjunde år. Det är crazy.

/ Arvid Örn