När Frank Shorter sprang på sjuttiotalet var skorna bara en platt sula med skosnören. Men han sprang fort. Helst flera gånger om dagen. Man sa att han var för okunnig för att bli utbränd, övertränad och allt det där som borde komma med posten av ett sådant primitivt beteende. Han körde på. Sprang med sina polare. Firade ett OS guld 72, svor möjligtvis över ett silver 76.

Dom här nya skorna? Är det inte lite kittlande roligt? Hur det kan komma sig och allt det där? Nu är det som det är! Hur fan gör vi? Det är där den intressanta processen börjar. Vi måste så klart ha regler, som vi kan tänja och bråka om. Solklara saker drar sällan till sig nyfikenhet.

Friidrottsförbundet har makten och uppgiften att re ut det här. Vi andra gör bäst i att popa popcorn Och beskåda. Det är sällan smidigt.

Hur stort problem är den uteblivna jämförelsen mellan nutid och dåtid? Det blir ju aldrig hundra rätt ändå. Löparna själva gör rimligtvis bäst i att jämföra sig med varandra än tider från tiden innan. Kanske börjar en bit av själen dö så som landsbygdens själ började dö när bilen kom. Men landsbygden finns ju kvar och man kan ju åka till Åsens by och sånt där. Man kan väl springa tävlingar i gamla skor?

Det finns en stjärna som åkte enduro lopp med en gammal motorcykel bara för att det var gött att slå folk på tävling med ”allt det senaste”. Tänk er en gammal löparräv som knäcker ungdomar med tretusenkronors skor i ett par gamla adidas.

Hur som helst så har inte det stora hela förändrats så mycket sen Frank Shorter. Det är primitivt beteende som gäller. Konstant, hela tiden. Spring många mil med dina polare så blir det bra.
Tiden sätter sin prägel.

Svensk löpning är på gång. Och det har inget med några skor att göra. Det har med svensk invandringspolitik att göra. Det ser tufft ut för finländarna framöver. Nog med skitsnack. Imorgon kommer säkert ett rimligare inlägg om det hela.