Göteborgsvarvet 2019 – the story

Nu har det sjunkit in. Det är dags att analysera lördagens varv runt Göteborg.

Men var börjar man sin analys någonstans för att få lite perspektiv på det hela? Ska man börja redan från förra våren då jag levde som ett vrak rent känslomässigt och hade inte koll på vilken riktning livet skulle ta mig. Knäskadad och hjärtesorg var ingen bra kombination. Följde med till både Valencia och Berlin för att vara åskådare, men det var ju inte från åskådarplats jag ville uppleva två så fina löptävlingar. Cykelsommar och dekadens fortfarande i olöpbart skick. Den barmhärtige samariten såg problemet och framförallt gjorde något åt det. Det finns inget jag respekterar så mycket som människor som sätter andra före sig själv. Barmhärtig är kanske den finaste egenskapen en människa kan ha. Tog mig i kragen och sökte mig vidare i livet till nya kompisar, nytt jobb och det mest glädjande i den där soppan var en nytändning för löpning..

Eller ska man börja analysen från föregående vecka då min sambo åkte på en halsfluss och jag insåg att göteborgsvarvet hängde på den sköraste av trådar under några dagar. Vi synkar alltid våra förkylningar men att vi misslyckades denna gången är bara ett under som högre makter kan styra. Jag kom till start, bara det var en vinst för mig.

Men jag väljer istället att börja analysen från loppet i Holland den 31a mars tidigare i våras. En lyckad halvmara som var någon minut bättre än vad jag hade räknat med. Det var lite chockerande att inse att man gått från att vara en helt vanlig motionär med lite ambitioner till att bli en riktig löpare över en vintersäsong. Efter det följde 6 veckor med kontinuerlig och riktigt bra träning. Vem hade kunnat ana att man blir bra av att vara frisk och skadefri?

Lusläste startlistan dagarna innan och konstaterade att en topp 10 placering vore möjlig, kanske till och med bättre om det ville sig väl. Men att springa snabbe än i Holland skulle bli svårt, Göteborgsvarvet är en tuff halvmara för er som inte känt av misären uppför broarna och avenyn. Jag orkar inte gå in i detalj som sig bör när man skriver en äkta race-report som det kallas, men det var häftigt att få byta om med elitfältet på innerplan på Slottskogsvallen kan jag meddela. Det luktade liniment så det stack i ögonen riktigt ordentligt, och då är jag ändå härdad efter några säsonger med division 6 fotboll i IK Vista där varenda baksida var ömsom helt av ömsom alldeles för intakt. Fick inte på chipet ordentligt på högerskon och fick stressa ihop en uppvärmning och blev dessutom försenad in i startfållan, detta känns inte bra var min enda tanke. Pratade med Wykman och Rhen två minuter innan start, det märktes nog att jag var nervös men det var skönt att få höra lite äkta småländska som lugnade ner mig. Startskottet ljöd, alla sprang, anspänningen släppte. Jag la mig några sekunder bakom vad vi kan kalla 2a klungan som mestadels bestod av svenskar med bland annat min popcorn-kompis Oscar Carlsson. Eller är det Claesson? Tittade runt och det fanns några stabila herrar runt omkring mig, för att inte tala om att damtäten var i samma gäng. Vilka brudar!

Är det inte helt otroligt att man under världens största halvmara hamnar helt solo större delen av loppet. Jag tvekade länge om jag skulle gå ikapp den så kallade 2a klungan men höll mig i skinnet, detta ledde till att jag redan vid fjärde kilometern kände mig ensam. Fick med mig Nils Spetz från Spårvägen efter första bron, vi utbytte några artighetsfraser med varandra men sedan insåg jag att herregud det är ju tävling. Från den sjätte kilometern på andra sidan bron sprang jag återigen ensam och så fick det bli hela vägen tills jag äntligen fick springa tillbaka till fastlandet igen. Jag börjar förstå varför det i folkmun kallas för djävulsön.

Det var en helt surrealistisk känsla jag fick uppleva nedför Göta Älvbron. Där står den barmhärtige samariten och langar dricka inför den tuffa avslutning. Han har en eldig blick och en ännu hetare stämma när har skriker att det bara är sekunder upp till pallplats. Det är inte sant tänker jag, men samtidigt så ser jag ju faktiskt löparna framför mig och får det bekräftat. Går ikapp damtäten och en viss vegan, försöker ånga på uppför avenyn och får känslan av att jag har läget under kontroll. Det är så mycket folk som skriker och faktum är att det känns som jag springer på hemmaplan. Skakar av mig både tjejerna och veganen, tänker fortfarande på Samaritens eldiga stämma att det handlar om sekunder upp till pallen och att vad som helst kan hända. Övre Husar är ingen hit om jag ska vara ärlig, inte heller när man ska in i Slottskogen. Vid 20 kilometer sneglar jag på klockan, 64 minuter och 20 sekunder. Minnesbilder från Holland poppar upp och jag konstaterar att jag ligger 40 sekunder före vid samma passering. Jag är är så pass fräsch i huvudet att jag inser att det faktiskt är möjligt att springa under 68 minuter så jag gör en liten ansats. Har inte funderat på sluttiden under hela loppet utan bara försökt göra en bra runda, men nu stressar jag upp tempot lite. Eller ganska mycket. Inbillar jag mig i alla fall.

1:08:00.

En liten retlig sekund mitt i all eufori.

Ska vi försöka få ett avslut på den här monstertexten som jag redan börjat tröttna på. Det var en anspänning som släppte när jag gick i mål, och när jag väl mötte nära och kära på läktarn efteråt blev jag lite knäsvag och darrig på rösten. Tänk vad lyckligt lottad jag är som har er vid min sida. Det finns så många personer att tacka för en lyckad halvmara, men om man undviker att nämna någon så minimerar man risken att glömma någon annan. Under loppet är jag väldigt tacksam för att Pappa-grahl, aka Samariten skrek och delade ut dricka tillsammans med övriga klubbkompisar som inte sprang. Jag blir uppriktigt rörd över att se Grahl så nöjd efter loppet å mina vägnar. Det är bara han och Södergren under OS i Sotji som kan vara så ödmjuka efter någon annans framgång. Mamma och pappa. Kompisar på plats. Alla som grattat. Coach. Så nu bäddade jag in alla så gott jag kunde istället.