Här kommer alla känslorna

Imorgon gäller det. Jag vet knappt om jag är redo. Tävlingsdagar är alltid så utmattande. Först den där lätta ångesten innan start, och i värsta fall dyker den upp flera dagar innan. Sedan den förlösande känslan när flocken ger sig av. Känslan av att alltid vara på väg. Ganska snabbt kan tveksamheten dyka upp. Orkar man idag? Vad är detta för självmordstempo jag har öppnat i och när kommer klubban? Efter det brukar man förhoppningvis inse att det kommer bära hela vägen om man bara knyter näven och slår undan alla tveksamheter.

Personbästa

Eufori. Lättnad. Självförverkligande. Går det bra känner jag mig inte ens trött, trots en halvmara i farter runt 3:14min/km. Det låter helt absurt men det är faktiskt sant. Adrenalinet av ett lyckat lopp överträffar allt. Jag tror det är därför jag springer, just att få uppleva den känslan igen och igen och igen..

hörs imon

/ örnen

Förra gången ett lopp var sådär lyckat började jag gråta i samband med att jag åt en döner efteråt. Det var nog flera faktorer som triggade tårkanalen, men kebab var definitivt en bidragande orsak i kombination med mycket annat.