I mitt huvud finns en bild ni inte kan förstå. Klockan var 18.20 i söndags. Jag hade äntrat Bergabacken för första gången sen jag jagade Dolla förgäves i ÖIS-Loppet i höstas. Jag hade stånkat mig upp. Känt mig förvånansvärt rapp men ändå så genombultad av maxpuls och darriga knän. Utnyttjat lungorna till max och sett döden i vitögat som sig bör. Kom ur skogspartiet vid Tolarp och möttes av en magnifikt glödande sol i horisonten som borrade ut sitt anlete genom de grådaskiga skyarna. Bländad och regnpiskad på samma gång, ja det går knappt att beskriva. Ibland ser man bara meningen med allt. 

Kroppen är på gång. Jag säger bara det. Det kan bli roligt det här. 

/RD