Man har ju gjort sina fotbollsförsäsonger genom åren. Grus, is, hård vind, regn, snö och blask om vartannat. ”Det här kommer vi minnas när det är grönt och 25 grader varmt.” Hur många gånger har man inte hört den ”hoppfulla” meningen yttras i takt med att tånaglarna blir blåa och fingertopparna förlorar känseln?

När farsan var tränare och vi var 8-9 år drog vi igång försäsongen runt 7 januari. Seriepremiär runt första maj. Möjligtvis nån träningsmatch innan. Vi sprang i helvetesbacken redan då, med varandra på ryggen. Sedan spel på grusplan, oavsett om det var fruset eller snöbetäckt. Sedan bastade vi och sprang ut i snön. Samma procedur i juniorlaget. Bjärkhed (2.07.14 på Lidingöloppet 1986, lär vara klubbrekord i Ölmstad IS men rätta mig gärna om jag har fel ) hade en förkärlek till att använda spelare som redskap så vi hoppade bock och över utsträckta armar(i hopp om att ingen skulle landa rakt på och knäcka armbågsleden) och sprang intervaller när snögloppet piskade våra kindben till röda isvarma ytor. Ibland gick försäsongerna ut på att springa planlöst i hög fart mot mörkret i Ledseryd. Det är bra för psyket.

4 månaders försäsong och fyra månaders säsong om man hade tur. Försäsongen bygger lag i mångt och mycket. Men på senare år har det slagit mig att den kanske är lite väl lång… Om det nu är fotboll man vill spela.

Hur som helst så har jag involverats i att löpträna ÖIS/Vistas damlag. Och vilken entusiasm. 26 damer stod redo i tisdags. 20 sekundmeter snö ven över nejden när den första intervallstegen för året avklarades. Det finns mycket löparpotential. Vi ska testa gränserna i vår och jag kan lova att minst ett av passen kommer förläggas på grusplanen. Det är grusplanen som är grunden i all fotboll.

/RD