Om arkiv, Beck-filmer, hårdhet och riktning

Tillbaka till dåtiden. Det händer sällan men ibland går jag tillbaka i Holavedsarkivet och läser. Det är ett fantastiskt arkiv. Det räcker att läsa några rader för att hamna i exakt den sinnesstämning man befann sig i vid författandet. Men för vem skriver vi egentligen? Grundar sig inte allt i nån slags narcissistisk läggning? Eller är det bara en ventil, ett tomrum i andras liv vi fyller med rader som stundtals rycker tag och ger mening, stundtals inte engagerar över huvud taget? Jag funderar ibland, om man skulle ta och skriva helt ocensurerat, om det absolut innersta. Hur det skulle tas emot, vem som skulle bli road och vem som skulle förfasas. Men är det inte det man vill? Att vara älskad av alla är något som inte går uppenbarligen, däremot är det väl allas intention nånstans. Eller finns det någon som går in för att bli hatad av alla?

Den här hösten har varit ett försök till att ta tag i det för att sedan krascha och sedan upp igen och sedan gå på igen för att senast landa i en riktig influensavecka. Jag såg bland annat två Beck-filmer, otaliga gamla allsvenska klipp på tuben, en potentiell inbrottstjuv hos grannen (falskt alarm) och läste twitterflödet. TÄNK vilken enorm expertis det finns på ALLT. Och tänk vilken enorm vrede som kan väckas över demokratiskt valda politiker, unga miljöaktivister och vägsalt. Ja, vägsalt. Det är en historia för sig.

Började även lyssna på Elitpodden med Claes Åkesson och Per Synnerman. Bra tycker jag. Äntligen lite hårdhet i löparpodformen. Lämna ”skodebatter”, ”förkylningsjoggar”, ”kul och behaglig och pratfartlöpning” och ”snabba träningstips” därhän. Bli lite jävla hårda om ni vill bli bättre.

Annars händer det inte så mycket. Jo, jag har gått rätt över i skogen några gånger för att hitta en fin stig till elljusspåret och den sitter nu. Problemet är inte att hitta utan vill att jag helst vill hitta en löpvänlig stig som är exakt densamma varje gång. Min inre kompass tar mig fram ändå.

På tal om en inre kompass så vet nog den riktiga inre kompassen inte riktigt vart den är på väg. Den snurrar åt alla möjliga håll och vrår. Det är så mycket jag måste hinna med. Som alltid flyr jag till musiken.

”Det finns ett ställe nere i hamnen här, just där långtradarna kör förbi. Där nere säger dom att vinden är som bäst och när man önskar så blåser den dit man vill. Det är som vackrast här på natten när kristallskeppen kommer in och man kan se dom från flera mil när man står på taken här. Du ska få se när vi kommer dit.”

Jag gick på gatorna i Örebro första gången jag hörde den. Jag rös. Jag hade precis klivit av bussen vid terminalen och Svartån var lika mörk som sitt namn. Jag promenerade upp till redaktionen och rös. En tid då möjligheterna låg öppna och en låt som handlade om att beväpna sig med allt man längtat och drömt om fyllde öronen. Det är när man ser tillbaka som minnena gör en varm samtidigt som de fyller en med vemod över hur allt blev. Men man har ju mer än hälften kvar i alla fall till dit man ska. En ny inriktning kan heta sub 75 till exempel. Såg Gärderud snacka om sitt träningsupplägg i Hårds historier. 2x7x52x10. Där har ni formeln till att bli bra. 2 pass om dagen, 7 dagar i veckan, 52 veckor om året i 10 år. Han gav det fem år och det räckte ganska långt. Vill man bli bra finns inga flyktvägar.

Nu är allt jag ser ett julbord fyllt till bredden. Gemenskap, värme och återhämtning. Och för er som vill är det julstyrka på ÖIS kl 9 på lördag hälsar Palle. Hans begär blir aldrig mättat.

/RD