16 år senare – Det är bättre att inget veta

Året var 2002 och jag fick för mig att jag skulle springa. Det var stadslopp i Jönköping. 10 000 meter, På Sta´n Runt som det hette. Jag var 13 år och 10 månader. I begynnelsen var jag en obrydd tonåring som sprang Bäcken runt (5 km) på tid en gång i veckan. Annars var det fotboll, innebandy, pingis och motocross. Om jag visste det jag visste nu hade jag nog lagt av med något för att optimera återhämtningen och inte hämma min kadens så att jag kunde landa på framfoten och trycka fram höften för att inte låta pulsen vandra iväg så jag gick över min laktatgräns så pulsklockan började PIPA och därmed riskerade att inte hinna ladda gps:en och i förlängningen missa att uppdatera instagram för det vore ju en skymf mot allt vi står för.

Men det var en annan tid 2002. Vilken tid har jag nog glömt. Men det slog mig plötsligt: har vi inte irrat bort oss i alla dessa teknikaliteter? Det gjorde vi för länge sen förvisso, men det slog mig också att det är bättre att inget veta.

Har gått tillbaka till grunderna nu. Springer alltid minst halvhårt och gör som jag gjorde för 16 år sen, springer på tid. Testlopp kallar man det nu för tiden – ut och springa kallade jag det då. Det fanns inget annat och varför ska man konstla till det så förbannat. Intervaller körde jag aldrig – trodde jag. Men fotbollen och innebandyn innehöll ju alla ingredienser för att lyckas som löpare och i hög grad var det intervaller lika bra som nåt annat. Distanser mätte man med mopeden, klocka hade man för mellantider. Pulsen kände man själv av. När det började killas i benen var det kanske dags att släppa.

Men mest av allt:

MAN SKYLLDE FAN ALDRIG IFRÅN SIG!

Sprang jag Bäcken på över 19 minuter så berodde det inte på att jag hade fått lite gräspollen på läppen. Det berodde på att jag hade tränat för dåligt eller att jag inte var beredd att plocka ut det sista lilla, åkt för mycket moped eller spelat FIFA 99 istället för att gå ut och våndas i snålblåsten. Att springa med en behaglig känsla var ett tecken på att man var för bekväm och då kunde man ju lika gärna skita i det och sitta hemma och göra matteläxan eller plugga tyskaglosor. Sånt gjorde man på bussen så man kunde snöra på sig direkt när man kom hem.

Sprang man lopp så var det lopp. Tävling. Man mot man. Kvinna mot kvinna. Det var till och med tävling på träning. När jag och Linderholm låg sida vid sida och spurtade på ÖTAB-rakan till Krysset var det fullt ös och blodigt allvar. Det här med att kalla tävling för träning däremot. Vad är det om? Det är väl ett hån mot tävlingen om nåt.

Var med och spelade med ÖIS i helgen i derbyt borta mot Visingsö. Vi förlorade och jag var rätt usel. Men jag skulle ju inte kalla det för ett bra träningspass bara för att vi förlorade. Nej, det gäller att säga som det är om man ska säga nåt och sen bryta ihop och våndas över sin egen oduglighet för att sedan vakna upp dagen efter och ge sig självaste djävulen på att göra det bättre nästa gång.

Tycker jag.

Men.

Alla gör som de själva vill. Allt är fritt. Och visst är det skönt när det är behagligt också. Nu nog om det. Äntligen tisdag. Får vi nån regering?

/RD