Rainbow Road

Det märks att man börjat träna igen när tånaglarna försvinner. Plockade två stycken igår. Det gäller att se det vackra i löparfötter. Allt slit, alla mil. Från nästan ingenting över sommaren till 14 mil senaste två veckorna, ska man göra ett försök på Lidingö trots allt. Rent fysiskt klarar jag av det, men det mentala? Jag vet inte… Sist jag var där och gjorde ett försök hände det något mellan mig och lidingöloppets 30 kilometer. Vi har något otalt med varandra du och jag.

Politiskt kaos. Vem vann? Jag vill att det ska vara mer konkret, en pallplats liksom. Vissa sitter lugnt i båten och väntar ut dom som har det mer svettigt om öronen. Ett rävspel. Lite som schack kan jag tänka mig. När någon gör ett drag gäller det att göra ett smartare, tillslut schack-matt och någon blir statsminister även kommande fyra år. Regnbågens färger är populärt nu för tiden så varför inte slå ihop allting och sammarbeta. Eller hur blir nu igen när man blandar gult, rött, blått och grönt… Brunt?

Göteborg behandlar mig väl. Det regnar och regnar men snart skiner Poseidon igen. Jag sprang ett långpass och låste ute mig själv, fick springa vidare tills en barmhärtig samarit släppte in mig i sitt hushåll. Mat, kläder och en varm dusch. Vissa människor har så god karma att det blir svårt att betala tillbaka. Fick ihop två timmar löpning i alla fall.

Svag som individ denna sensommaren. Vissa youtube-klipp blir man helt enkelt berörd av. Joel Alme har alltid varit en favorit men denna låten ihop med Jill är verkligen något extra. Att sjunga för fångar är absolut inget nytt, men det blir verkligen en speciell nerv genom hela låten med en sådan publik. Magi. Fattades ett munspel kanske men vem bryr sig.

Backintervaller ikväll. Vad ska du träna?

/örnen