IHela bloggkollektivet var igår inne vid knektaparken för spänna sina muskler mot andra likasinnade. Palle hade åkt på något slags slovenskt virus tidigare under semester så DNF på honom tyvärr. Helt ofarligt virus antar vi och vi hoppas på att få se honom på benen snart igen. Ryktet går att han var starkaste gubben mot slutet av holavedens löpsemester i de svenska fjällen. För Robban och Oskar blev det en genomkörare inför helgens prövning, Jönköping marathon. Vår blivande veteran med mest tävlingsvana av oss alla verkar faktiskt lite nervös. Kanske är han mest orolig för att bli upplockade av dextrosol-tanter vid målgång, det har ju hänt förr. Robban känns iskall. Maradebut. Allt att vinna. Nästan inget att förlora. Redo för strid. 3:15. (Som sluttid alltså, inte per kilometer)

Undertecknad ställde också upp under gårdagens blodomlopp. Mest för att hylla alla som är blodgivare, jag själv har inte satt nålen i armen än. Tyvärr. Känslan i pumpen var otroligt bra trots att jag fick hjärtat krossat tidigare i år. Benen däremot fullständigt katastrof. Jag kan inte gå för tillfället, och nedjoggen var värre än den jag fick bevittna när Oskar väggade efter Eksjö stadslopp. Ca 34 minuter efter fyra veckors löpsemester. Alltså riktig löpsemester då man inte springer någonting alls.  Får man sjukanmäla sig för stela vader?

Nu slickar vi våra sår och stretchar ut våra vadmuskler. På lördag behöver grabbarna all hjälp dom kan få, så ta er in mot stan eller ställ er längs bansträckningen och heja fram våra hjältar. Det är dags för marathon!

/Örn