Om Kalla kan infria alla dessa förväntningar och gå leeende till mikrofonerna så är hon värd all beundran. OS vilket spektakel. Alla våra ögon. Man blir som hänförd, upptagen utav det. Som ett fyrverkeri på himlen. Allas drömmar.

OS får mig att tänka på alla dom stora. Frode, Zorro, Hetland, Lind. Northug. Alla som slutat men lever vidare på youtube.

Förkylningen leker katt & råtta med mig. Ännu lever jag i leken men hotet hänger över axlarna. Fäktar och gömmer mig. En taktik god som någon.

Denna trötthet som en fredag kan chocka en med. Vet inte hur många bokstäver jag raderat under detta inlägg. Jag försöker och försöker men ändå blir det ingenting. Har tonvis med arbete nerskrivet på papper men därifrån är uppgiften övermäktig. Iallafall denna fredag. Man måste ha något sätt att betrakta verkligeheten på, en ventil, ett vattenhål. Faror lurar kring knuten. Vi behöver alla andas ibland. Men man måste ändå ta uppgiften. Som man tar en tjur vid hornen, det är bara vid extremfall man kastar sig bakom planket. Vi ser alla rött ibland, förbannade. Men ändå the show must go on.

Tur att man har skidåkningen som en gnista i vardagen. Den här tiden på året blir lätt sövande, som ett åldrat döende. Nu kaffe och svettlukt, påväg någonstanns, troligtvis öis elljusslinga. Det spåret gillas skarpt, inte för tufft inte för mesigt. Fem trugor av fem till banläggarna och spårpreparerarna. Nu fick jag det sagt, det som jag verkligen ville säga. Tack till alla hjältar där ute. Utan er är vi sämre.