Förmildrande.

Vit är renheten och oskuldens färg. Kan också vara drömmarnas färg, en ängel i altarklänning, skön som en Alva. Som en fackla i mörker lyser den hur som helst upp marken och lättar upp mungiporna.  Så oskuldsfullt att få knäppa på sig skidorna igen.  Som jag längtar. Hos mig kan inget vara mer drömskt en ett dansande snöfall i ett gult lyssken. Jag vill promenera mitt i det omgiven av feta femkronorns flingor. Dra till fjälls. Stugvärme  med rosenröda kinder. En ugnsbakad falukorv och en flaska rött. Skratta inte om du inte provat, ingen julmusik låter som efter tre timmar stakning, potatismos och gult flammande sken från djupet av en stålkammin. Hos kineserna är gult symbol för makt medans vit är sorgens färg. Jag kan förstå det.

Strusabacken låg vit ikväll. Förföriskt vit till strålkastarnas gulhet. Men det var inte mycket, fanertunt.

Beställt en pannlampa av kineserna. Snart rälsspår och tuktade fjällgranar i det skenet. Norge snart kommer vi.

Vi fick en bild från Dolla när han gjorde premiär i Hagaparken. Man blir sugen. Ett par varv i parken sen dramaten. Ibsen, text och skådespelare. Stockholm lika förföriskt som ett snöfall.

Jag tänkte länka in Mauro Scoccos – Första snön är alltid vitast. Men hittar den inte på tuben. Ni får spela den ändå, ni vet vad den finns. Kan tänka mig att den passar väl den här morgonen.

Vad kan man önska sig? En ledstjärna.