”Om ni lyder mina bud, då skall jag ge ert land regn i rätt tid och du skall få skörda din säd, ditt vin och din olja. Jag skall låta ditt boskap ha gräs att beta, och du skall få äta dig mätt. Men akta er så att ni inte låter er dåras och avfaller, tjänar andra gudar och tillber dem. Då vredgas Herren på er och stänger till himlen, så att inget regn faller och marken inte ger någon gröda, och då utplånas ni snart från det rika land som Herren vill ge er.”

/ 5 Mos 11: 13-17

Att det blev comeback i löparspåret redan under 2017 är tack vare goda råd och tålamod. Min sjukgymnast har ytterligare en guldstjärna i pärmkanten. Som vi har tragglat, skrattat och gråtit. Vägen från att inte kunna gå till att springa fram i lampskenet i regnet en helt vanlig tisdag är resultatet av träning.Det har varit rätt träligt om jag ska vara ärlig. Alla är ju inte lejon. Men det jag vill slå ett slag för är att underkasta sig ett rehabiliteringsprogram, inte lita allt för mycket på känslan utan nötta på. Visst fick man hemlighålla lite cykelturer och liknande men överlag så gick jag in i det här med livet som insats. Ett liv som jag löste ut, vid efteranmälan, löparen i mig är tillbaka.

Det stora orosmolnet är egentligen här, precis över mig just nu. För en prestation kommer inte enbart med en tillfredställelse utan den kommer med en mycket starkare känsla och den känslan är kravet på mer! Hungern efter återupprepning och djärvare mål. Bättre,snabbare och starkare. Jag hade inte sprungit någonting under 2017 utan bara joggat vid några små tillfällen. Men jag kände att jag skulle klara av att springa fyra kilometer. Det var en efterlängtad känsla. Ska återhämta det här nu, man var allt lite krockskadad i morse.

Framtiden är ljus, förhoppningsvis snöfylld. Löpningen får vänta tills våren. Skidorna står för dörren. Premiär ihelgen?