Kärlekens tåg fortsätter, stannar till vid ytterligare en hållplats. På skylten ovanför perongen står det Signifikanten. Den är Ooljad och kedjorna är rostiga. Det är ingen som bryt sig om den på länge. Det är ett lite längre stopp, så ja går ut för att byta luft i lungorna. Min tröst i tillvaron är att tågen fortsatt är långsamma när allt annat i världen ska gå fortare och fortare ifrån bråttom till bråttom.

Jag promenerar ut på den stenbelagda gatan, rätt fram, tillsynes på väg mot ingenting. För den oinvigde kan den här staden ses som trist, förlegad, uppbyggd på gammal teknik som flyttat någon annanstans. Det som förr var av nöd och hävd har blivit onödigt och för arbetssamt. Det är lätt att tro att den här staden sover men om man kan se igenom dimman så kan man se att här har flera skrivbordslampor lyst genom nätterna än på något annat ställe längst med rälsen. Hundratals troligtvis tusentals av år av hårt arbete har gjort dom här gatorna och väggarna till vad dom är idag, och imorgon.

Legenden säger att man inte bör resa hit ensam, den säger att dom kan döda dig, idéerna som finns i luften här. Jag kan känna det på mig. Det är farligt här, genom luften som virvlar ut igenom ett ventilationsaggregat kan ja känna doften av en fysiker. Jag vänder och går tillbaka igen men ångrar mig och tar av in på en annan gata.

I en ändlös skog inte långt här ifrån sitter en man och fyller papper med bokstäver. Han är knappt högre än en stövel men pennan den glöder, i ordets makt och vanmakt. Han har knappt aldrig haft fel i offentligheten men i hemmets vrå har han fel hela tiden. När hon kommer hem ställer hon matkassarna på bordet och börjar korrläsa hans bokstäver medans han går runt och putsar på döda djur. Hon är signifikanten.

Utanför ett kafé i slutet av gatan sitter Mike Campell med en kopp svart och ingen märker en mästares närvaro. Jag tänkte vi skulle hålla oss kvar vid ljudbilden och spetsstålet. Vi sätter oss på tåget igen och åker tillbaks till 1992. Platsen är Madison Square garden NY. Tom Petty & heartbreakers framför Bob Dylans License to kill. Se hur han använder spetsstålet på sitt lillfinger för att snabbt kunna skjuta skarpt. Han klyver ljudbilden som en pil klyver luften. En sann mästare som bakgrundsgestalt. Ni ser honom knappt här men han står från er sida på vänstersida, en man som låter melodierna tala snarare än egot.

Man thinks ’cause he rules the earth he can do with it as he please
And if things don’t change soon, he will
Oh, man has invented his doom
First step was touching the moon
Now, there’s a woman on my block
She just sit there as the night grows still
She say who gonna take away his license to kill?

Now, they take him and they teach him and they groom him for life
And they set him on a path where he’s bound to get ill
Then they bury him with stars
Sell his body like they do used cars
Now, there’s a woman on my block,
She just sit there facin’ the hill
She say who gonna take away his license to kill?

Now, he’s hell-bent for destruction, he’s afraid and confused
And his brain has been mismanaged with great skill
All he believes are his eyes
And his eyes, they just tell him lies
But there’s a woman on my block
Sitting there in a cold chill
She say who gonna take away his license to kill?

Ya may be a noisemaker, spirit maker
Heartbreaker, backbreaker,
Leave no stone unturned
May be an actor in a plot
That might be all that you got
’Till your error you clearly learn

Now he worships at an altar of a stagnant pool
And when he sees his reflection, he’s fulfilled
Oh, man is opposed to fair play
He wants it all and he wants it his way
Now, there’s a woman on my block
She just sit there as the night grows still
She say who gonna take away his license to kill?

Kom ihåg att den som inte kan ta till sig en text bara njuter av 1/4 del av låten. Alla gör sin egen tolkning.