Vinden rycker och sliter i omgivningen, en trött cyklist värsta mardröm.

 

Börjar tro mer och mer på fysikerna, men det tar emot, i sann anda, ju mer man läser ju djupare visar sig schaktet och vinden stormar upp för sidorna av uråldrigt berg.

 

En konstnär till åren kommen, med sliten lugg och skjortan hängandes utanför byxlinningen hade tryckt upp en bok som han höll i näven. Det var hundratals sidor fulla av tusentals prickar. Sida upp och sida ner. Varje prick symboliserade ett stycke tid, både framtid och dåtid, från solens födelse tills solens utslocknande. Han började bläddra mellan sidorna och höll upp en sida någonstans i mitten, han pekade på några prickar nere i vänstra hörnet. Tiden från Jesus födelse tills idag, han sa att allt inte hade någon egentlig betydelse. Nonsens, bara tiden fick plats i boken, allt annat var bortskalat. Tid sida upp och sida ner.

Jag visste inte vad jag skulle säga, berättade om hur mycket oanvända, värdelösa enkronor jag hade i min ägo. Att det skavde, om inte i hjärtat så iallafall någonstans, det kände ja. Jag berättade att vi buntat ihop dom i buntar a tio i varje, fäst en tejp över varje bunt för att kunna handla för dom rationellt. Allt stannade där och buntarna sjönk från valutakurs till skrot. Han såg på mig och vi tog varandra i näven och jag gick ut till den öde parkeringen. Vinden mullrade i omgivningen och jag satte mig i bilen och åkte därifrån.