2013 stod jag vid sidan. Brutna revben eller var det var. Men jag var glad över att slippa den dagen. Det räckte stå bredvid. När startskottet gick var pärlorna i pannan hundratals. Avenyn några timmar senare såg ut som en apokalyps. Tusentals vilsna själar med visioner om tider som värmen fullkomligt dödade. Luften stod still, som en geléklump. Termometern nuddade 30 och gick förbi vill jag minnas. Ända tills den förlösande hagel- och åskstormen drog in och renade upp. Vandrade upp emot Slottskogen och folk låg som skjutna vid vägkanten. En minst sagt hård dag.

2014. Startled 25. Kanske ett världsrekord eller väl nära hur många man kan springa om. 1.25 var möjligt även om det var ganska trångt sista fem. Att starta sist gör jag inte igen. Men den självförtroendeboost det innebar att springa förbi tusentalet löpare ska inte underskattas. Jag har aldrig någonsin känt mig så stark, så oövervinnerlig. Mina gula Karhu och jag var i princip odödliga den dagen.

2015. Elitledet. Jag och kenyanerna. En smärtsam historia. En ischiasnerv förstörde hela året men lik förbannat skulle man starta. Det gjorde ont men det gick. Framförallt gick ölen ner sen. Det är väl vad jag minns. Nej, jag minns att en clown sprang om mig med full clownmundering strax innan vi skulle lämna Hisingen. Har aldrig känt mig svagare. Lyckats balansera på en skör tråd som räckte till en 1.24. I mål mötte jag Arvid som smått chockad konstaterade att han gått in på 1.17. Tänk, idag gör han det baklänges samtidigt som han sänder live.

Oavsett vad som händer. Oavsett hur det går. Hur varmt det är eller hur kallt. Om ni står i led 25 eller bland eliten. Se till att le nån gång ibland. För det här är världens största lopp. Lycka till allesammans!

 

/RD