Robbans inlägg häromdagen fick en liten svunnen del av mig att återfödas. Musik är inte bara ljudvågor det är någonting annat. Det är jag helt säker på. Jag ska inte riva i det där men genom det inlägget så började jag instinktivt att bärga gamla sånger från livets skräphög. Sånger jag inte hört eller spelat på över tio år men engång i tiden fullständigt spelat sönder. Visa sånger lever man med i perioder, sånger som blir en tidsepoks soundtrack.

När jag var tio år gammal var jag med min mor i skivaffären på rosengallerian i Huskvarna. Jag hade redan ett par skivor slängda vind för våg i pojkrummet men det skulle bli en ny. Det blev någonting helt nytt, någon som förtrollade där och då, ur högtalarna spelades Wonderwall och där och då visste jag att den skivan måste jag bara ha. Gruppen hette Oasis och skivan (whats the story) Morning Glory. Men det var låten Wonderwall som spelades sönder och samman. Till slut ersattes den skivan av en helt annan och Wonderwall blev placerad på skräphögen och snart överväxt av sly och mullnad jord.

Robbans ord fick den att komma till mig igen. Jag letade till mig låten i den digitala djungeln och grävde fram den med bara händerna, lät solens strålar åter lysa på den. Anden klev ur flaskan och spred magi redan i inlednings riffet. Sångens tidlöshet gör att den aldrig kan vittra sönder. Det är inte många sånger som står sig i hundra år men här har vi en kandidat. Så enkel. Kombon mellan gitarriffet och trummorna. Mittenpartiet när allt stannar och sätts igång igen är ett ledmotiv för alla oss som inte slutar utav bara börjar om igen. Det svåra är att göra saker enkelt. Tack Robban förresten.

 

Annars så spelar man spelet efter spelets regler. En kompis fick ett infall och gick ut och slog ihjäl tuppen med ett brännbollsraket. Fick ett sms att Herren i hönsgården puttrar på spisen. Jag tog min käraste och gick över med en flaska vin. Jag fick med henne men utelämnade detaljerna. Hon lever helst sitt liv som i ett järnvalv, insprängt i berget med maten på en brika genom ett hål i väggen. Men nu var hon med och vi pratade sönder en skymning och tuppen lossnade från benet i vinet och ackompanjerades av svamp, selleri och sidfläsk. En australiensk Syrah doftade fränt och höll smaken hela vägen utan att tappa ton på sin väg ner i svaljet. Det är en del av livet, söndagar, det fria.

Min andra omhändertagande kompis tog mig på krogen häromdagen. Blev påkomna av en bloggläsare men jag räddade situationen snyggt genom att ta mig för knät och gå därifrån. Innan dess hade vi druckit belgisk öl gjord på belgisk jäst i en syateljé och lyssnat på Leonard Cohen och vi var lika borta som sextiotalet.

Nog om mitt ingenmansland. Nu tar vi oss an Landsjön Runt veckan. Emil Ekman var här idag och testade banan i hagelväder och dödsgrus. Inte den bästa kombon men Emil var lika glad som alltid. Holaveden hoppas på en inbjudan till inflyttningsfesten. Vi kommer i veckan spela in en specialpodd inför Landsjön Runt, hoppas det blir välkommet.

Vi hörs och här nere hittar ni såklart soundtracket.