Det är inte i planeringen det brister utan i själva timingen.
Ständigt, kroniskt om man så vill.
Men när varje vardagsmorgon känns som man vaknat upp ur en trafikolycka så blir helgens mornar som en skymning man bara vill vara upptagen utav och låta pågå så länge så länge.
Det var skav i halsen den morgonen, en irritation på slemhinnan möjligtvis.
Solk i bägaren och man tänker att jag skiter i det.
Huset kylslaget, en hand på min axel som vill att vi ska gå upp nu.
En större vedklamp placeras längst in i kaminen, ihoprullad tidningssida, fem pinnar tännved uppställda mot klumpen, öppet spjäl i botten, sexåringen får fyr på en tändsticka och kaminen ljusnar inifrån.
Två ägg i kastrull, 5min på nian sju på trean, gula som smör.
Leksandsknäcke,smör, tunnt lager majonäs,ägg.
Naturell yoghurt, uns vaniljpulver, ringlande honung över Granola.
Avdukning, köksfönsrets fåglar, frustande kaffebryggare.
Utbränd kamin med spjälet på vid gavel.
Ny tändning, kaffe i mugg, en (rad)ruta choklad.
Plockar ut Corinne Maier från bokhyllan, sexåringen ritar framför det nyvunna kamin skenet.
Efter några sidor franskt förhållningssätt vill sexåringen springa Öis loppet, har sprungit förut.
Något man nämnt i förbifarten föregående dag.
Kollar paddan, klockan är då alldeles för mycket.
Att göra ett barn besviket pga av ens egen slapphet är en ångest man gärna lever utan.
Ringer in anmälan till PeterNilsson, inga problem, vilket lopp? 400m, ni hinner aldrig, vi åker nu.
Fem minuter över satt starttid parkeras bilen mitt på gräset intill träningsplan.
Peter har hållt startfältet, flygande start från parkeringen.
Öis loppet har den bästa servicen till katastrofala föräldrar.
Väl på plats så skaver det inte mycket i halsgropen längre.
Det finns ett motstånd där ute.
Efteranmäler mig, på kredit, återigen service.
Hem, byta om, lämna sexåringen, hinna till start.
2016-10-12 at 8:56 f m
Låter som ett gott liv Johan!