I hembygden

Här ska jag bo.

På grund av de senaste hektiska dagarna med flytt, graviditetsnoja och en tvååring som testar alla gränser så bjuder jag inte på något vidare inlägg idag. Ingen fortsättning på ”Den blåvita tröjan”. Inte mer än att jag nu kan titulera mig Ölmstadbo. Och det är inte så bara. Dessutom granne med Peter Nilsson som alltid måste nämnas vid både för- och efternamn. Det ligger så bra på tungan att dra hela namnet.

På lördag joggar jag upp till starten på ÖIS-Loppet. Förbi nämnde Peternilsson (vi kanske bör skriva det som ett ord, likt ett fenomen?), ut på Bunnvägen, i motsatt riktning på Bäckenrundan som jag stridit på i hela min ungdom. 5-kilometersrundan Bäcken är klassisk. Det var här jag började tävla. Ett tag körde jag varje måndag mot mig själv. Tog bussen hem från skolan. Köpte innan dess en baguett och nötcreme på Ica i Gränna och blandade i munnen. Laddade mentalt. Gick raka vägen hem från bussen, satte på mig lämplig utstyrsel och drog iväg. Aldrig värma upp. Bara ut i full fart. Chocka kroppen. Idag får man sota direkt för en liknande öppning. Kroppen(jag) tycker inte om det. Men då var jag 15 år. 15 år och nydumpad vill jag minnas. Men det är en annan historia. I alla fall var det vid Bäcken allt började. Den är helig för mig.

Till och med min från Skåne inflyttade sambo känner till Bäcken. Hon har ju fått höra om i princip varenda kritisk punkt. Passagen förbi Nilsagårn är mest kritisk för övrigt. Hon råkade dock kalla den för Älven för nån vecka sen. Egentligen inte okej men jag lät det gå.

På vägen upp mot ÖIS-gården på lördag kommer hösten lysa i alla färger, förhoppningsvis kommer solen lysa också över all härlighet och ge den perfekt komponerade luften. Friska andetag, en levande idrottsplats, hela Holaveden till start.

Jag är hemma igen. Jag hittar inga kläder i kartongerna. Jag har målarfärg i håret och har inte duschat på flera dagar. Men vad gör det egentligen. Jag är ju hemma igen. Efter åtta år.