Darwin såg en kropp, ingenting annat än en kropp.

Vid veckans mitt är dåtidens veckoslut blott minnen.
Framför oss väntar en ocean av möjligheter.
Det som ligger bakom oss spelar ingen roll längre.
Framför oss finns en uppsjö roller att spela.
Men att dröja kvar om än en liten bråkig sekund kan ge sådan kraft att framtidens roller växer och mognar.

Alla måste vid det här laget förstått vilken fantastisk helg vi upplevt.
Alla gjorde något i denna fantastighet.
Det var liv & rörelse, damm och alkoholfritt.
Bra kemi, bra prestationer.

Om man tänker tillbaks på färden, i bilen, strax innan ön så tänker ja på den romerska satirikern Juvenalis, han som myntade uttrycket ”en sund själ i en sund kropp”.
Hur längesedan är det?, ungefär 1900 år sedan.
På den tiden var man såklart förlåtligt korkad.
Människan blir som sagt smartare och smartare för varje generation som går.
Det ser man på densiteten i hjärnan.

Vi hittade aldrig någon själ i tallsportskörteln, där Decartes sa att den skulle finnas.
Trotts att vi karvat och letat i uppsprätta lik så kammar vi fortfarande noll.
Sedan fanns det ett tag när vi trodde att själen var ett spöke, iallafall osynlig och ljudlös av sig men inte viktlös av sig.
Det ledde till att döende människors kroppar slängdes upp på stora industrivågar där de fick ligga och dö under observation.
21 gram sägs det att en människa tappar vid dödsögonblicket, när själen lämnar jordelivet, kroppen och trippar ner till Hades eller vad som nu väntar.
21 gram är en väldigt bra film men det är också snittet på utandningsluften som finns kvar i lungorna när man dör.

Tittar vi lite längre tillbaka så hittar vi ett annat ord för själen och det är ordet psyche, och det har sina rötter från antikens Grekland och ska betyda något i stil med andning eller andedräkt.
Eller jag är osäker om det betyder det men det ska ha sina rötter ifrån just andningen eller möjligtvis andedräkten.
Jag tänkte koppla över till löpningen här men krafterna tog slut.
Det finns lite andlig verksamhet över det där med att springa ändå även om själen inte finns.

Vad jag menar är att det kanske inte är så sunt att dessa fyra kroppar som färdades intill de ståtliga husen längst med det skimrande vattnet alla hade ont, någonstans, alla på sina ställen och på sitt sätt men aldrig någonsin har någon endaste människa levt, och då menar jag inte verkligen levt utan jag tänker enbart puls, utan att känna smärtan.
Det gör ont att leva, punkt slut.
Det finns självförvållad smärta men den var aldrig meningen ifrån första början utan en konsekvens av meningen med själva livet.