Den blåvita tröjan

Oskar Lundh! Vilken hjälte. Pressen var stor och han levererade som aldrig förr i Lidingöloppets tremil. Mäkta imponerad. Det är jag även av Dolla Nilsson som skrev ner sig själv på sin egen blogg dolla.se inför men sedan krossade sitt gamla rekord och gick sub 1.55. Stora hjältar! Likaså min lillasyster Sofia som fick möta Lidingöloppet The Hard Way men ändå höll ihop loppet och gick sub 3 timmar med tio minuters marginal. 

Oskar ska få vila benen och huvudet en dag till innan han skriver om sina upplevelser. Tills dess får ni hålla till godo med första delen i min lilla serie: Den blåvita tröjan. På återseende!

Det här är första delen i en miniserie om hur fotbollen tog över mitt liv, förde mig in i idrotten och aldrig släppte taget. En historia om hur allt började, och kanske tar slut.

Allt började vid Eken. I slänten smuttandes på en Kuba Cola som dracks med eget komponerat sugrör gjort av en jordgubbsrem. Över ÖIS-gården låg doften av nykokt korv, liniment, lera och gräs. Ute på plan utövades nån form av kamp mellan frustande karlar. Jag lärde mig snabbt namnet på alla i den blåvita tröjan. De blev lite av mina idoler. Att de spelade i Sveriges sämsta serie och att spelet mest bestod av ”lycka-till-bollar” och glidtacklingar hörde inte dit. De bar den blåvita tröjan och om jag någon gång skulle få spela med a-laget och få hänga på ett lagfoto innanför ÖIS-gårdens väggar skulle allt annat blekna i jämförelse. Jag och min kompis Jonas Linderholm brukade spela på planen hemma i Bergvik och där låtsas att ÖIS spelade i allsvenskan, med samma spelare som idag plus vi själva. Jonas vaktade kassen förstås, även om det var svårt att peta den ”riktiga” målvakten. Själv var jag målskytt och framspelare och alla andra utmärkande roller.

I skolan skrev vi berättelser på svenskalektionerna. Jag började även där skriva om ÖIS väg upp i allsvenskan från division 2. Fullt med spelare från vårt eget 88-lag plus lite andra bekantingar. Bröderna Hultberg utgjorde själva stommen i det laget som slog Mölndahl borta och gick upp i serieledning. På bussresan dit tog vi svängen förbi Nya Ullevi av någon anledning. Längre än så kom jag aldrig i min Max Lundgren-inspirerade historia. Drömmen om de stora arenorna fanns där nånstans. Jag skulle dock aldrig få spela på de stora arenorna, men väl få se Tjust, Gislaved, Lommaryd, Gnosjö, Fårbo, Sävsjö, Mullsjö, Vaggeryd, Skillingaryd, Vrigstad, Solberga, Gunnebo, Visingsö och hela förbannade Tabergsdalen ett antal gånger. Det finns åtskilliga historier från spelare, ledare, matcher, fester, förluster, vinster, glädjerus och besvikelser. Jag kommer inte få med allt, men lite grann.  

Debuten

2005 spelade ÖIS i division 4 för första gången i klubbens historia. Jag var 16 år, snart 17 och följde fortfarande varenda match ÖIS spelade och spelade själv i b-laget och juniorlaget. Min egen chans hade jag inte fått. Det är ju en resa vi alla går igenom. För det första packade jag väskan dagen innan jag skulle träna med seniorlaget. Det var nästan som dagen före match. Helt fokuserad på uppgiften. Kom alltid till träningen så tidigt som möjligt för att slippa bli uttittad av ett fullt omklädningsrum. Men inte för tidigt heller, då riskerade man ju att verka lite konstig. Började träningen 18.30 såg jag till att vara där 18.05, senast. Bytte om, tejpade benskydden och hade jag tur började någon prata lite. Annars lyssnade jag mest. Lyssnade och tog in. En manlig omklädningsrumjargong kan vara ganska skoningslös och sakna alla filter. Ni får själva dra era slutsatser. Väl på träningen gällde det att sätta varenda passning för att inte bli avfärdad som ännu en värdelös juniorjävel. Och att få kritik var lika med världens största klump i magen. Kanske skulle man pröva nån annan idrott. Kanske var man inte ämnad för det här ändå.

Alla dessa tankar som for igenom huvudet, alla dessa slutsatser som drogs. Jag har senare förstått att det inte alls var som jag trodde att alla synade mig så mina benskydd satt rätt, eller att man var en konstig figur som kom tidigt till träningen, eller att man avfärdades som ett enda stort misslyckande när man slog en passning på fel fot. Nej, egentligen var man nog ganska osynlig och betydelselös. En som det inte drogs några som helst slutsatser om. Men för mig där och då var det inte betydelselöst. Det var allvar, det var livet.

Inför en tidig höstmatch hemma på ÖIS-gården 2005 skulle ÖIS möta Råslätt. Lasse Blom var tränare och räknade upp mitt namn på träningen före. Jag skulle vara med på bänken. En helt surrealistiskt händelse. Jag körde min Gilera RC 50 så fort jag kunde hem till mamma och pappa för att berätta. Det var helt galet. Jag skulle spela i a-laget, hemma på ÖIS-gården inför alla dessa åskådare, runt 50-60 personer. Vid den här tiden hade jag som extraknäck att klippa gräs på ÖIS-gårdens ägor och på förmiddagen inför matchen klippte jag mattan och fantiserade om hur det skulle vara att hoppa in. Och med 20 minuter kvar i underläge 3-1 var det dags. Det jag minns idag var att jag sköt ett skott som täcktes och drog ett misslyckat inlägg. Vi förlorade, men för mig spelade det inte så stor roll. Jag hade debuterat.

Hösten fortsatte och nu var jag med i laget. Den riktiga debuten genomfördes hemma mot Malmbäck. Henke ”Foten” Johansson var avstängd och jag fick förtroendet på högerbacksplatsen. På plats fanns även Malmbäcks Young Boys, mig veterligen den första supporterföreningen för ett lag på den här nivån. Vid matchstart brände de av en bengalliknande rökbomb som spred en italiensk kvällsmatchstämning över planen. De hade även trumma med sig och höll igång rätt bra i slänten vid sjumannaplanen. Vi förlorade med 4-1 men jag fick gott om beröm för att jag skickade ut deras bäste spelare på löparbanan och fick gult kort. Jag tror jag blev accepterad där och då.