Vemdalens fjällmaraton

Mitt första fjällmaraton är till enda. Min andra mara finns nu i resultatshistorian. Regnet stod som spön i backen när jag lämnade Tänndalen efter en veckas semester och begav mig mot Vemdalen. Väl framme va det uppehåll och molnen studsade mot bergstopparna. När starten går är vi en klunga på cirka 10 st i täten. De flesta ska springa 24 km loppet, någon 11 km. Men jag ser två 44kms-nummerlappar som trummar på bra i täten av klungan. Jag bestämmer mig för att ta det lite lugnt i början. Det gick dock sådär…kolla pulskurvan nedan. Efter ett tag delade banorna på sig och jag var själv på tredje plats. Avståndet framåt växte och jag hade en lucka bakåt. Banan gick över till Storhogna och sedan norrut över en stor myr innan man började klättra uppför första riktiga berget. Ner på andra sidan fanns en vätskestation och jag passade på att ta en kanelbulle. Det är sjukt svårt att äta kanelbulle med 170+ i puls! Var tvungen att vaska mer än halva bullen. Troligtvis första gången detta hänt i mitt liv. Berget blev brantare och brantare. Till slut var det klättring på alla fyra som gällde. När jag ändå va så nära blåbärsriset var det lika bra att smaka på bären tänkte jag. All energi är bra energi. Stigningen tog oss till banans högsta punkt på dryga 1000 m. Sedan följde en lång ganska platt del uppe på fjället och jag började bli grymt törstig. Att springa med vätskesäck på ryggen funkar rätt bra, dock har man ingen aning om hur mycket vätska som finns kvar. Så jag vågade inte dricka mer än var 20:e minut. Men till min räddning hittade jag en fjällbäck. Tre rejäla klunkar av detdär kristallklara, kalla och törstsläckande vattnet var bättre än allt sockervatten jag balltade i mig under resten av dagen med råge. Stärkt springer jag vidare. Jag vet att jag är rejält distanserad av ettan och troligtvis även tvåan. Jag antar att jag har en lucka bakåt på några minuter. Men jag vet egentligen inte alls hur stor. När jag springer ner för slalombacken i Vemdalen efter 35 km förstår jag att jag har en ganska rejäl lucka även bakåt. I botten på backen går banan rakt över vägen och uppför nästa berg. Nu är det bara att kämpa. 9 km kvar till mål. Men det känns långt när klockan visar kilometertider på 20 min ibland. Väl på toppen finns det lakrits. Det måste väl vara bra mot kramp. Jag försöker springa på bra där det är lättlöpt. Ta det lite lugnare när det är stenigt och går när det är för brant för att undvika dödskrampen som kom på slutet av Kolmårdens terrängmara tidigare i sommar. Det rullar på ganska bra. Vid sista vätskan är det 4 km kvar till mål varav de sista 2 är nerför. Lättnaden är stor när jag passerar där och känner att krafterna fortfarande finns och jag hoppas att luckan fortfarande är stor bakåt. Men allt kan hända. I mål på 4 timmar och 11 minuter. 30 minuter efter segraren och landslagsorienteraren Emil Svensk och 20 minuter bakom skidåkaren Oskar Kardin. Jag är riktigt nöjd med loppet och att kunna ta en pallplats va en av målsättningarna. Inte ett skavsår och oförskämt pigg dagen efter men med ett fruktansvärt sug efter energi anmälde jag mig till Löprallarn nästa helg för att få upp farten lite inför Lidingö. Tydligen ryktas det att det blir världsmästare på startlinjen i Bottnaryd på söndag och kanske en och annan Holavedare…