Det blir bara värre med åren. Nerverna och kraven inifrån. 
 
I tisdags spelade vi ännu en viktig match och under hela måndagen och tisdagen fram till matchstart följde således en fruktansvärd känsla i kroppen. En tärande sådan som, om den bara fått arbeta lite till, hade ätit upp mig inifrån. Det är svårt att peka på vad den innehåller. Förut var det mest förväntansfull nervositet. Ungefär som innan Vasaloppet. Den som gör att man är på bettet och på helspänn i alla sinnen. Men den här tar sig in någon annan stans och parkerar vid orons högborg. Jag stod på jobbet och skakade och kände hur handlingsförlamningen sakta spred sig. Händerna darrade och knäna var svaga. Allt detta, bara för att jag skulle spela en vanlig seriematch i fotbollens division 4. Och det är ju inte första gången. Jag har spelat a-lagsfotboll sen september 2005 då jag gjorde debut hemma mot Råslätt. Nu innehar jag kaptensbindeln men är mer påverkad både mentalt och fysiskt inför, under och efter match. 
 
Normalt sett tycker man ju att man borde byggt upp en slags erfarenhet som handskas med den mentala biten. Att man är så van att det snarare borde vara något man eftersträvar, att bli nervös för att få ut de där sista lilla procenten som krävs. Men jag upplever att det bara blir värre och värre. Att kraven inifrån blir större och större. Vad beror det på? En psykisk svaghet? Under förra året när jag inte spelade fotboll så smög det sig på att jag saknade kicken. Adrenalinet som en fotbollsmatch frambringar i vissa brinnande lägen är svårbeskrivlig. Och har man varit inne i det så längtar man tillbaka. Men nu, när jag är inne i det, längtar jag ut. Enda gången det släpper är när domaren blåser av matchen. Då är det gjort, då är det definitivt. Då släpper allt inom några timmar och sen några dagar innan nästa fajt närmar sig. Det går i en cirkel, samma mönster om och om igen.
 
Men givetvis är det inte bara elände och psykisk härdsmälta. Allt det här är ju frivilligt så det vore rent självplågeri att utsätta sig för detta vecka efter vecka om det bara var elände. Men i eftermiddag är det dags igen. Och idag blir det nog värre än valingt skulle jag tro. Då är jag nämligen avstängd och ska sitta vid sidan om och följa alltihop. Utan att kunna påverka. ÖIS möter Vrigstad 16.00. Och det är årets kanske viktigaste match hitills. Vi krigar för överlevnad och serieseger på samma gång. Som om inte anspänningen var hög nog.