Sällan har jag fått en liknande självförtroendeboost när jag som mest behövde den. Det var 4,5 km in på Blodomloppet med Sernheim i rygg när jag fick höra: ”Du springer riktigt snyggt nu Robban.” Sernheim var mannen som en gång gav mig epitetet ”Slugger” som definitivt är en rättvis jämförelse så därför kändes detta extra stort. Bäckenet fram. En ståtlig hållning. Första tre kilometerna på 10.30. Just där och då var jag extra mottaglig för en sådan komplimang.
Det kändes riktigt bra och jag och Sernheim höll ihop fram till Liljeholmsparken tror jag. Min vana trogen gick jag utan klocka men kände att farten var hög. Och kanske kanske skulle det gå att pressa sig under 37 minuter. Två minuter över pers men i Eksjö-form anno 2014 är jag ju då inte. Egentligen inte ett enda intervallpass i löpning på hela året mer än fotboll. Men det är The Shit. Upp emot Rosenlund är det tufft. Här gäller det att bita ihop och jag och kände hur det började kittla i benen.
Med tre kilometer kvar var vaderna lika hårda som granit och vad det beträffar min ståtliga hållning så kanske den krupit ihop något här. Ner mot tenniskiosken på Liljeholmen fick jag känslan som är ganska sällsynt numera. Känslan av att kunna plocka ut precis allt som finns. Känslan av att veta att det kommer smärta nåt oerhört men samtidigt nästan njuta av det. Då vet man att man inte tappat det fullständigt.
Lyckades hålla i det in i mål och när jag fick beskedet att jag gått in på 36.28 var det inte svårt att le mitt i all syra. Underbart vilken känsla.
Träffade mina vänner Salle och Robin i målfållan som båda gjort fina tider strax över 40-strecket. Sedvanligt löparchåk uppstod och Robin såg dessutom till att persa. Sen kom Sofia vars segerrus från veckan innan tog henne till ännu en fin placering runt 20:e dam. Sen kom lillebror som ännu inte fastnat för det här med löpning utan boll men det kommer. Runt 45 minuter stabilt. Och sen kom mina kära föräldrar. 50+are med ett härligt driv i steget. Mamma slog till med en tid på 53 minuter. Minuten snabbare än året innan. Det var fler som hade Dagen om en säger.
Vi är alla lika inför löpningen. Det vet ni.
Vårt team Bergvik kom tia i lagtävlingen. Sen avslutades allt med picknick i Knektaparken. Och då kom Peter Nilsson med familj och ännu ett långt samtal utbröt. Vilken kväll!
Men bäst av allt var när Adam Sernheim lovordade mitt löpsteg. Själv la han in en spurt utan dess like troligen och landade i målfållan 6 sekunder efter mig. Dessutom segrare i Blodgivarklassen! Holaveden gratulerar!
2016-08-19 at 7:25 f m
Härligt!!!!
2016-08-19 at 12:20 e m
Tror inte jag varit så nära på att slå dig tidigare. Bara 6 sekunder ifrån.