Veckans amatör

På tiden jag hade en egen blogg brukade jag ibland göra lite intervjuer med lokala kändisar. En av dem gjordes med Peter Nilsson och eftersom det börjar dra sig mot årets höjdpunkt, ÖIS-Loppet är det väl inte mer än rätt att ni får en favorit i repris med loppets general. Här är Veckans amatör från den 17 november 2014:

Denna vecka får ni möta mannen som ledde undertecknad till Helvetesbacken och underströk en gång för alla vad hatkärlek är. Det är också ett möte med mannen vars flitiga låga och engagemang aldrig tycks falna. Möt Peter Nilsson som här ger sin syn på ÖIS-Loppet, Anders Södergrens hund, giriga arrangörer och en hel del annat. Mycket nöje!

Namn: Peter Nilsson
Född år/ort: 1968, Huskvarna.
Uppvuxen: Lekeryd.
Familj: Fru Sofia. Fyra barn: Pontus, Ida, Fanny, Viggo.
Bor: Ölmstad.
Sysselsättning: Jobbar på Wiredaholms golfbana.
Utbildning: El-Tele.
Meriter: Vann mycket skidtävlingar som barn. Som vuxen är jag mest nöjd med Vasaloppet 2011 då jag kom 266. Jag slog Palle i Huskvarna Ski Marathon en gång också. Det satt fint.
Ser på tv: Sport.
Lyssnar på: Det mesta men gammal god hårdrock är nog favoriten. Typ AC/DC, Metallica och Maiden.
Läser: Lyssnar mest på deckare.
Hemlig talang: Grym på att baka filmjölksbröd.

Du är ju lite av en multiidrottare och sysslar med alla “klassikeridrotter”. Men varför håller du på med allt du gör?

– Någon form av åldersnoja är det nog. Men man mår ju jäkligt gott av att ha lite kondis. Sen gillar jag att variera träningen.

När uppkom intresset för konditionsidrott och varför?

– Jag tränade och tävlade mycket tills jag var cirka 15 år men sen kom det ju andra intressen i vägen så jag gjorde ett litet uppehåll tills jag fyllde 37. Då började jag känna mig lite slö och slapp så då var det bara att ta tag i det igen. Provade att åka Vasaloppet och märkte att tekniken satt ju faktiskt kvar efter alla år och det gav ju mersmak.

Har du hållit på med andra idrotter?

– Diverse friidrottsgrenar provade man ju i ungdomsåren. Även bänknötare i LSSK fotboll. Har även kört lite enduro i vuxna år och har tagit starten i Ränneslättsloppet. Golf har jag också spelat. Om det är en idrott…

Peter Nilsson till höger. Här som ledare för det legendariska ÖIS-laget under Eksjö stadslopp. Till vänster står en av lagets löpare – Robin Johansson. Vid detta förevigande avhandlas Peters fäbless för höns. Men den intervjun får vi ta en annan gång.

Många – eller egentligen alla – som träffat dig och som jag pratat med slås av din obotliga optimism och ditt engagemang i det du gör. Varifrån kommer all glädje?

– Kul att höra. Jag vet faktiskt inte. Kanske ärvt från mor och far. Morsan är obotlig optimist och farsan var sällan på dåligt humör heller. Själv tycker jag kanske att jag kan vara ganska tjurig på tävlingar.

Likt din bror som var först ut att bli intervjuad i den här serien så vittnar dina resultat inom alla klassikergrenar att din utvecklingskurva stadigt gått uppåt de senaste åren – trots att du då gått över 40-årsstrecket. Vad är förklaringen?

– Tror jag är ganska envis. Sen får man komma ihåg att utgångsläget var ju inte direkt något att skriva hem om. Lite synd bara att man inte var lika motiverad när man var 15.

Du är den som introducerade mig för skidgång i helvetesbacken intill ÖIS-gården i Ölmstad. Eftersom jag inte vet svaret själv så vill jag ha din teori om varför man utsätter sig för sådant fler än en gång?

– Det är ju det som är så fantastiskt! Att vi gillar att plåga oss tills vi bokstavligen stupar. Och det gäller ju inte bara dig och mig. Jag tror att alla har det inom sig, det gäller bara att våga prova var gränsen går. Du har ju lyckats gå över gränsen i backen mer än en gång. Något bättre svar har jag inte.

Jo tack. Det ska inte förnekas. Skulle du själv kalla dig för något av en självplågare?

– Jag tror att många andra skulle säga det. Själv njuter jag faktiskt av att köra mig totalt sketslut.

Ditt största fokus har ju legat på skidåkningen de senaste åren. Vilka är dina bästa minnen från längdskidåkningen?

– Ett minne är när jag höll på att köra över Anders Södergrens hund som sprang lös i spåret när jag var och åkte skidor i Östersund. Efter passet kom han fram och bad om ursäkt, och vi blev ståendes och pratade skidor i säkert en kvart. Grymt trevlig kille. Ett annat trevligt minne som jag inte kommer att få uppleva igen var på Huskvarna Ski Marathon 2013. Det var dåligt med snö så det var en varvbana. Du var ju själv med på den. Har för mig att vi körde 21 varv. Jag såg att jag drog ifrån Johan Palmer mer och mer för varje varv som gick. Då blir man stark. Fick till och med kliva upp på pallen den tävlingen.

Bröderna Nilsson i samspråk i Dala-Järna. Dagen före Vasaloppet 2013.

En lite tråkigare sida med idrott är ju skador vilket du fått känna på en del. 

– Ja men nu börjar det faktiskt ordna upp sig. Har haft hälsporre dom sista åtta månaderna. Innan dess så hade jag knäproblem, så löpningen har ju blivit lidande senaste året. Men nu har jag faktiskt kunnat springa en del. Kunde till och med jogga Lidingöloppet med hjälp av grym tejpning av brorsan.

Hur frustrerande är det att exempelvis inte kunna springa när och hur man vill?

– Mycket frustrerande! Men det har ju blivit ganska mycket cykel i sommar. 300 mil.

Just inom löpningen så var du ju en av de priviligerade att springa GöteborgsVarvet 2013 där temperaturen översteg 30 grader och hettan var enorm. Vad minns du från det loppet?

– Förutom att det kändes som huvudet kokade tills det kom en underbar åskskur så var det nog trängseln. Jag startade i led 21 eftersom jag hade glömt att seeda mig. Man fick nästan simma sig fram bland folk som inte höll undan.

Peter i en härlig närbild under de sista kilometerna på Göteborgsvarvet 2013.

För ett par år sedan föddes en idé hos dig om att anordna ett tufft terränglopp i Ölmstadskogarna. Resultatet blev ÖIS-Loppet. Hur ser du på det som ÖIS-Loppet har blivit?

– Det känns som vi är på rätt väg. Visst finns det saker att slipa på men vi har ju bara kört i tre år än. Målet är ju att det ska växa långsamt så vi hänger med. Sen är det ju helt fantastiskt hur mycket folk från klubben som ställer upp som funktionärer. Utan dem så vore det helt omöjligt att arrangera en sådan tävling.

Nu är jag partisk i målet eftersom mitt hjärta slår mest för denna blåvita klubb, men prisbordet är ju svårslaget. Hur viktigt är sådana saker anser du, som att erbjuda ett fint prisbord med spurtpris, banrekordspris med mera?

– Vet inte om det är så viktigt egentligen, men det är väldigt roligt med ett bra prisbord. Där har vi ju våra sponsorer att tacka. Jag tycker det är för jäkla dåligt när det blir för mycket vinstintresse hos en del klubbar. Typ på Tjurruset med 6000 startande och 500 kr i startavgift. Brorsan blev fyra och fick en sketen kokbok. På ÖIS-Loppet med mindre än hundra startande så får man bättre pris om man kommer på tionde plats.

Hur mycket av din vakna tid går åt till att tänka idrott?

– Frågar du min fru så är det nog alldeles för mycket. Själv tycker jag nog att det är lagom.

Nu till din uppfinningsrikedom. Du har ju en hemmagjord stakmaskin i ditt garage. Berätta!

– Fick tag i en trasig roddmaskin där sitsen och släden var paj. Så jag monterade upp den på väggen med lite taljor och rep. Funkar kanon.

Du – liksom många andra – har ju lovordat att träna just stakmaskin inför skidsäsongen. Varför?

– Grym pannbensträning. Det är ju ruskigt tråkigt att stå och rycka i två rep och glo rakt in i en vägg. Klarar man det så klarar man det mesta. Som intervallträning är den oslagbar. Finns nog ingen träningsform som man kan köra sig så grymt utpumpad på under kort tid.

Vad är det mest extrema du gjort i tränings- och tävlingsväg?

– Tror nog att det är just på stakmaskinen. Förra årets brist på snö fick mig att köra ett tvåtimmarspass på den. Tror det är det värsta jag gjort. Annars så är det nog Tjurruset som jag varit med på tre gånger. Eller Bockstensturen i år. Tio mil mountainbike i rejält skitiga och hala spår. Har nog aldrig varit så trött.

När kommer första tävlingen som inte rör golf att hållas på Wiredaholms golfklubb?

– Får se i vinter om vi kan få till något litet skid-KM kanske.

Vad har du för förebilder inom idrott och övriga livet?

– Av nutidens skidåkare så får jag nog säga Johan Olsson. Tycker han har en jäkligt god inställning och hans teknik är svårslagen.
Annars tycker jag att Sixten Jernbergs inställning slår det mesta. Det var minsann inga krusiduller. Ut och kör dig slut bara. Inga pulszoner att hålla reda på där inte.

Bröderna borde kanske tagit en paus från vallandet just när denna bild togs…

Några snabba:

Rödvin eller röd burkvalla?

– Rödvin. Hatar all vallning förutom med blå extra.

Skidgång eller stakmaskin?

– Skidgång om det är i grupp, annars kvittar det vilket.

Simning eller cykel?

– Helt klart cykel för att jag är så kass på att simma. Men måste slipa på det för jag har ju råkat anmäla mig till Tjörn Triathlon (en halv Ironman) nästa sommar.

Petter Northug eller Calle Halfvarsson?

– Måste nog säga Petter. Grym taktiker vilket man inte kan beskylla Calle för.

Varm sommar eller kall vinter?

– Helt klart kall vinter. Stenhård räls och blå extra.

Till sist. Om du fick tipsa om någonting här i världen. Vad som helst. Vad säger du då?

– Glöm inte bort att njuta mellan passen. Till exempel efter en tävling att stanna till på Gyllene Måsen och klämma i sig två Big Mac och en dubbel cheese med cola till.
Sen är det rätt schysst att springa på South Beach i Miami.