Tävlingspremiären – The Story

I år har jag inte stått på startlinjen i löparsammanhang mer än vid träningstävlingen i Lekeryd i slutet av mars. Det får bli ett mellanår vad det gäller tävlingar. Men när jag väl har fått på mig nummerlappen så gäller det ju att delge alla fans om mina upplevelser. Denna gången uppe på känd mark vid Hallbystugan. Lidingöloppet On Tour i tisdags.

Klocka – Nej.

Skor – Nästan hela Asics, ett år gamla nästan på dagen.  

Strumpor – Från Ullared.

Shorts – Ja.

Överdel – Givetvis den vita långärmade funktionströjan med märket Craft. Levererad av min enda stolta sponsor Kabe Rental. Tack till Markus Q för gott samarbete, hoppas ni är nöjda med min 15:e plats och vill förlänga avtalet.

Övriga plagg: Inte denna dag. Däremot överdragskläder från Ölmstad IS. 

 

Bestämde mig klockan 16.23 för att jag inte bara skulle agera stöd åt lillasyster Sofia utan också springa själv. En trehundring i efteranmälningsavgift skrämmer inte en heltidsslitande tryckeriarbetare. Däremot var jag lite märkt av att ha tränat tre dagar i rad inför, vilket inte hör till vanligheterna. Men tävling är kul som vi brukar säga. 

 

Hallbymilen är för er som inte vet vad det handlar om en ganska kuperad historia och på något sätt känns det lite som hemmaplan för min del. Här har jag sprungit av och till sedan 2011 och nästan exakt denna mil är min favorittestrunda. Den jag kör när jag ska kolla hur bra, eller dåligt det är ställt med formen. Den skiljer sig något från On Tour-banan. Totalt är det väl ungefär en och en halv kilometer som inte är densamma. Därför kände jag mig trygg i att sätta av mot starten. 

 

Uppskattningsvis blåste det orkanstyrka i byarna uppe vid stadion men det var inget som kom att störa oss i spåret som är ganska vindskyddat. Mest orolig var jag för att anmälningstältet skulle få hämtas i Habo och att Marcus Sjöberg skulle få syn på nån vindfälla under loppet som genast behövdes tas om hand och därmed avvika från banan. Men inget av detta inträffade som tur var. 

Sofia och jag värmde på tvåkilometersslingan innan vi träffade nämnde Marcus och Johan Sjöberg innan start. Mellanbroder Hubbe lös med sin frånvaro, förmodligen fast i pulverlackeringens klor någonstans i Sverige. Där på stadion var det välfyllt. 170 stycken självplågare. Underbart att se. 

 

19.00 bar det iväg efter Oscar Claesson som tyvärr inte sprang själv utan anförde tätklungan på cykel. Strulande hälsenor tydligen efter vad jag förstod när jag tog det sedvanliga efter-loppet-snacket med Edvin Claesson i målfållan. Claesson ja. Tre stycken med det efternamnet var snabbare än mig i mål den här gången. De är överallt. 

 

Visst gick det undan som vanligt i början. ”Bromsa” tänkte jag för att inte ryckas med. Förra året minns jag att första kilometern gick på 3.12. Det gjorde den inte i år. Som tur var. La mig runt 15-20 plats in i skogen efter den inledande flacka kilometern. Tog ett par placeringar första biten innan det jävliga börjar. Tror det är efter 5 km när man börjar arbeta sig uppåt. ”Håll det lugnt”. Gick ifatt en stackare som såg riktigt sliten ut och fått släppa täten när första tunga stigningen av andra halvan avklarats. Kunde inte riktigt avgöra om det kändes bra eller dåligt. Det kändes kontrollerat men samtidigt lite ringrostigt. Lite otillräckligt. Det fanns ingen mer växel att lägga i, så kan det sammanfattas. Samtidigt var jag nu allena. Ut på de öppna fälten med några kilometer kvar såg jag hur en av Claessonbröderna pinnade på, uppskattningsvis 30-45 sekunder före. Bakåt tittade jag inte men förstod att ingen hotade. Hade som sagt inte den där växeln att lägga i för att göra ett försök till ökning. Det blev till att mala på med pulsen utanpå skinnet. 

 

Jag älskar Hallbymilen. Den har jag verkligen tagit till mitt hjärta. Den har det mesta, framförallt en terräng som aldrig blir tråkig trots att jag sprungit åtskilliga mil här. Att den sedan aldrig ger tillfälle till en behaglig transport är ju bara ett plus i kanten. 

 

Det var dock inte lika roligt när det skulle avgöras på slutet. Löparen bakom mig ropade att jag skulle flytta på mig när vi sprang utför. Rörde mig lite till höger och var nära kastas till marken av vinddraget när han svischade förbi i 40 km/h. Där var en som hade en extra växel i alla fall. I slutet av samma backe börjar den tuffa sista stigningen som är ganska brutal. Inte minst för att det efter första backen av två bjuds på ett stup utför som är värre än att springa uppför. Här märkte jag att fler var på g bakifrån. ”Ohövligt att dyka upp först nu” tyckte jag då jag inte hade något annat val än att kapitulera. In som 15:e man. Skakandes och hulkandes. Totalt överkörd av mig själv. Andhämtning under målportalen med ryggen neråt. Vatten och dimmig blick. Det är en ynnest att få bli fullständigt tömd. 41.48 blev tiden. 4,30 efter segraren Johannes Eklöf.

 

Hade knappt hämtat andan när det basunerades ut i högtalarsystemet att Sofia gick för segern. Snabba steg upp till toppen av sista backen för att pusha henne ifall det skulle bli spurt. Men när Sofia dök var hon ensam majestät och jag kunde se henne defilera i mål helt ohotad. En mäktig syn!

Fia har genom åren alltid varit en fena på att springa. Tyvärr har flertalet knäoperationer hindrat henne ifrån att kunna hålla på i den utsträckning hon velat. De senaste åren har hon dock fått vara fri från problemen och sprungit mer och mer. Nu kom belöningen på allt slit. En seger. ”Den första sen skoljoggen” kom hon på när vi lämnade Hallbystugan. Jag blev och är väldigt stolt över hennes bedrift. Men inte förvånad heller. Mest förvånad var hon nog själv. 

En rolig tävling jag springer för tredje året i rad. Mitt sämsta år rent resultatmässigt men ibland spelar det mindre roll. Siktet är nu inställt på ÖIS-Loppet. Årets stora höjdpunkt.