Jag såg det komma.
Det måste varit för exakt en vecka sedan.
Över sjön, sakta, hotfullt, svips så snart rakt över en.
Ta mig tusan om det inte var i en också.
Mörkret, gjorde blå till grå, sommar till höst, söndagar till vardagar, friskhet till akubationstid.

Att det alltid, så fort man sätter sig ner, lite försent, ska behöva låta som om man fastnat djupt ner i ett svart mörkt hål.
Försöker och försöker, tragglar kämpar söker.
Finner alltid, finner alltid till slut.
Men trögheten är outhärdlig, emellanåt.

Har försökt komma igån igen, igen.
Satt igång den där processen.
Nya infallsvinklar, nya anfallsvinklar.
Min första crosstrainerkvart.
Kommer fylla sin funktion.

Hur som helst måste jag komma till förnyelse, virtalitet, spänst.
Det är outhärdligt.
Trögheten.
Jag känner mig som en ändtarm full av gammal skit.
Jag måste spolas rent.