Idag sker den. Holavedens maratondebut. Oskar ska riva av några timmar i Kolmårdsterrängen och förhoppningvis samla ihop alla 42 kilometerar. Kommer han klara det? Hur kommer gångstilen se ut efter målgång? Alla som var med efter Eksjö stadslopp kommer ihåg den nu mer legendariska nedjoggen. Ett löpsteg jag aldrig kommer att glömma.

Önskar jag kunde vara med på plats och supporta men istället tar jag en sympatijogg ute på Öckerö och tänker på dig Oskar. Jag föreslår att ni gör detsamma. Springer ni en timme kan ni tänka på att Oskar förmodligen har minst ett par timmar kvar. I terräng.

In i kaklet nu Lund!

En flåsande Peter Nilsson i hälarna är nog roten till allt det onda jag utsatt mig för. När han introducerade mig för skidgången för några år sedan gick jag om på sista intervallen. Sen den dagen har han startat hack i häl och det är en kille som inte släpper ryggen. Det har gjort att mitt mentala har lärt sig att aldrig slappna av. För vid minsta felsteg så är han där som en kobra. Ifjol orsakade han syrebrist deluxe när han utmanade mig i decembermörkret. För det går inte vika ner sig. Igår körde jag andra rullskidspasset för året. En disciplin där jag egentligen inte har chans. Men i och med att han körde på treor och jag tvåor så fick jag finna mig i att återigen ha den fan i rygg. Och tröghjulen till trots så var han med och flåsade i nacken och fick mig även denna gång att plocka ut det sista på 10 x 500 metersintervallerna. Det är tur att du finns Peter. Men under nästan samtliga intervallpass vi avverkat tillsammans så hatar jag dig. Med hjärtat förstås!

Kan dessutom avslöja att vi jobbar på en Holavedenlista på Spotify. Men den kräver lite mer eftertanke. Så håll till godo.