En flåsande Peter Nilsson i hälarna är nog roten till allt det onda jag utsatt mig för. När han introducerade mig för skidgången för några år sedan gick jag om på sista intervallen. Sen den dagen har han startat hack i häl och det är en kille som inte släpper ryggen. Det har gjort att mitt mentala har lärt sig att aldrig slappna av. För vid minsta felsteg så är han där som en kobra. Ifjol orsakade han syrebrist deluxe när han utmanade mig i decembermörkret. För det går inte vika ner sig. Igår körde jag andra rullskidspasset för året. En disciplin där jag egentligen inte har chans. Men i och med att han körde på treor och jag tvåor så fick jag finna mig i att återigen ha den fan i rygg. Och tröghjulen till trots så var han med och flåsade i nacken och fick mig även denna gång att plocka ut det sista på 10 x 500 metersintervallerna. Det är tur att du finns Peter. Men under nästan samtliga intervallpass vi avverkat tillsammans så hatar jag dig. Med hjärtat förstås!
Kan dessutom avslöja att vi jobbar på en Holavedenlista på Spotify. Men den kräver lite mer eftertanke. Så håll till godo.
2016-07-06 at 5:33 f m
Synd på staven i sista intervallen bara. Annars hade det blivit kamp ända in i kaklet. 😉
2016-07-06 at 11:43 f m
Hahaha! Skriver under på dom känslorna. Förbannat jobbigt men samtidigt härligt:)
2016-07-06 at 10:01 e m
I alla fall positivt att han blir flåsig när han jagar dig, hade kännts tungt om han kunde hålla rygg oberörd…