Högsommar.
Gula fält i Skärstadalen.
Sol på himmeln.
Svalka i Vättern.
Årstidernas perfektion.
Det lallar på i maklig takt.
Ett trallvänligt varande.
Jag trodde inte det var sant.
Vi bara skrek rakt ut.
Vi satt rakt emot varandra och skrek utan behärskning.
Jag hade sagt åt honom att lugna sig tills vi kommit ut en bit ifrån land men spöt ljöd som ett piskrapp och plötsligt plaskade det till, det jag tagit för givet skulle vara ännu mera bottengröda visade sig vara en abborre som bokstavligen kämpade för livet.
Väl i båten skrek vi än mer.
På den plastbrunvita båtbottnen låg nu en matabborre och kippade luft med gälarna.
Jag har fått fisk, jag har fått fisk, sexåringen kunde knappt tro det än mindre hans far, som fiskat så i sina dar men blivit lika förvånat lycklig varje gång.
Livets första fisk och ingenting skulle längre vara som förut.
Varje skapelse lever sitt eget liv.
Ingen skapelse blir helt som man trott eller drömt.
Några munkar hade tröttnat på det gnagande samvetet att man inte levde som man lärde och börjat konstrurera det som till sist blev klockan.
Hade man koll på tiden skulle man kunna fördela sina böner och sysslor jämt över dygnet och inte slå dom samman i solljusets försvinnande.
Jag kan inte tänka mig att dom då kunde förutse industrialiseringen och att just klockan skulle göra människors liv allt annat än klosterlika.
Katoliken Johannes Gutenberg som verkligen på riktigt förändrade hela mänskligheten med sin konstruktion tryckpressen på 1400-talet.
Det som skulle bli spridandet av guds ord i katolsk anda blev fröet till hela reformationen och uppdelning av guds ord för evig framtid.
Jag ser vattnet skvätta när min sexåriga son står upp och ror efter kommando medans jag hans far placerar ett fiskenät i det mörka vattnet.
Vi drar den flatbottnade båten upp på kalberget och sitter i den ljumna brisen, äter Brago kex och blickar ut över några måsars kringelklangelflaxande.
Vad väntar under det mörka vattnets yta?
Helst silverblanka mörtar, bete för framtida fångst.
Inte fanns det en tanke på att Holaveden skulle bli ord av hembygdsromantik, dagboksförfarande, internt ryggdunkande, porös klagomur, nostalgiskt essäserande.
Vad ska man ta sig till när man uppryms av nostalgins romantiska vind?
Ett drömskt tillbakablickande.
Det får vårdas men arkiveras, det som modern hjärnforskning visat bara är ihopfantiserade bilder av fragment från förr.
Så svårt att säga till något man älskar, håller högt, att man måste vidare, hit men inte längre, ingen framtid bara dåtid.
Att vända om leder till dödens dal.
Ensam vid det där vägskälet inser man att man inte är guds skapelse inte heller sin egen skapelse.
Att allt framför en är precis som bakom en är slumpens konsekvenser.
Att framtiden är lika intressant som man är nyfiken.
Har orden tagit sig hit, låt dom stå, trots alla konsekvenser låt det skrivna stå skrivet.
För övrigt är Northug Norges svar på zlatan!
Senaste kommentarer